It’s over now

Vad är det som har hänt? Det hela började för snart en vecka sedan, så måste passa på att skriva allting nu.

Förra veckans fredag, allt är normalt. Jag håller välkomstmöte för de finska gästerna tillsammans med Annamari. När vi är färdiga ser jag att jag har några missade samtal från Ahmed. Jag tänker att jag ringer tillbaka till honom efter att vi är klara. Efter välkomstmötet blir vi alltid kvar så gästerna kan ställa frågor och köpa biljetter till våra utflykter. Medan jag skriver biljetter ringer min telefon igen och jag är tvungen att stänga av den eftersom jag jobbar.

När jag sätter på telefonen har jag fått ett meddelande; ”Hi this is Ahmeds manager from Shade. Please call as soon as u can cuz we have bad news”.  På tal om att få hjärtat i halsen liksom. Med darrande fingrar knäpper jag in hennes nummer och ringer. När hon svarar får jag knappt ett ord ur min mun utan jag lyssnar, håller andan och ber till gud att ingenting illa hänt. Men det har det. Inte till Ahmed. Men hans pappa har dött. Hans manager säger att Ahmed därför försökt ringa till mig och att jag borde komma så snabbt som möjligt för att han är helt förstörd. Jag ursäktar mig genast från jobbet, säger att jag kommer tillbaka och fixar allting senare. Jag springer ut till gatan, tar en taxi och säger ”New Marina, and please hurry it’s an emergency”, och tack gode gud har jag en chaufför som inte bryr sig om hastighetsbegränsningar eller poliser och han kör så fort han bara kan, och jag betalar dubbelpris bara för att jag är så tacksam.

Väl framme på Shade sitter Ahmed, några hans kolleger och hans manager bakom huset. Jag går fram till dem och tusen saker går genom mitt huvud. Vad ska jag säga? Försök hålla dig lugn. Det kommer att gå bra. Och så vidare. Ahmed sitter där bara, och jag förstår att han är i shock. Han gråter inte längre. Han bara sitter där. Jag får upp honom ur stolen på en liten promenad. Men han skakar, han säger att han fryser. Så jag viftar till taxin som stannar, och jag tar honom hem. Han är fortfarande tyst, men sakta, sakta börjar han prata om vad som hänt.

Ahmeds pappa har lämnat familjen ungefär 7 år sedan, och de har inte haft kontakt. Därför har de inte vetat att han är sjuk. Därför kom samtalet från sjukhuset i Libyen som en total överraskning. Att hans pappa varit sjuk en längre tid och nu dött på sjukhuset. Han säger att han måste åka hem genast, till sin hemstad nära Cairo. Jag försöker febrilt leta fram flygtider och priser, men allting är så last minute att ingenting finns på nätet. Det finns bara bussar. Så jag tar bilen och kör honom till busstationen. Nästa buss går om cirka 2 timmar. Han pratar allt mer, men verkar fortfarande vara i shock. Jag tänker att jag kan inte sätta en person i shock på en buss i 6 timmar ensam. Men jag vet att jag inte kan få ledigt. Så istället tar jag hem honom så han får packa sin väska, och så tvingar jag honom till en restaurang för att äta lite. Och nu pratar vi. Om vad som hänt. Och han verkar bättre, verkar som sig själv igen. Efter att vi ätit färdigt tar jag tillbaka honom till busstationen och väntar med honom tills bussen kommer. Jag tycker fortfarande inte om idén att han ska sitta ensam i en buss i 6 timmar, men det finns ingenting jag kan göra. Jag bara säger att jag finns där för honom om han behöver det och att jag bara är ett samtal ifrån.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: