Kafr el Sheikh

När jag satt Ahmed på  bussen, kör jag hem, men jag får inte sömn. Jag stiger upp för att åka på jobb nästa dag (lördag), men jag kan inte koncentrera mig. Jag fattar inte riktigt vad som hänt. Eller jag fattar inte att det är sant.

Natten därpå, stiger jag upp kl.03.30 eftersom jag har min första utflykt till Luxor kl.04.00 på söndagen. Jag kan på nåt sätt få ihop koncentration för att slutföra dagen, och utflykten är verkligen lyckad.  Men ändå kan jag inte sluta tänka på vad som hänt. Det är så förskräckligt hemskt, jag kan inte ens föreställa mig det. Så jag kollar på schemat och ser att jag har Måndag och Torsdag ledig. Desperat sätter jag sms till min chef för att se om han på nåt sätt kunde fixa lite mera ledigt åt mig så jag kunde åka till Ahmed. Många långa timmar går förbi medan jag väntar på svar. Och till sist, ett härligt litet pip från min telefon. Det är min chef, och han har fixat så jag är ledig Måndag, Tisdag och Onsdag! Herregud vad lycklig jag blev. Så jag slutför min guidning på utflykten och ringer till Ahmed för att berätta att jag ska komma. Han kan inte tro att det är sant, och det kan inte jag riktigt heller, men det känns bra. Vill vara där.

Så vi anländer från Luxor till Hurghada kl.21.30, hemma är jag kl.22.30 efter att vi kört alla gästerna till hotellen. Jag duschar snabbt, packar min väska och ringer till Annamari och ber om skjuts till busstationen. Där är vi kl.23.15, jag köper en biljett och så är jag på väg till Cairo mitt i natten. Lyckligtvis är jag så död, att jag sover hela vägen till Cairo, 6 timmar! Vaknar bara ibland, men sover skönt för det mesta. Framme i Cairo är jag kl.06.50 ungefär och där står Ahmed emot mig på busstationen. Vi går till nästa busstation och tar bussen till hans hemstad, c.1½ timme norr om Cairo. Han verkar okej, men ändå inte, han är fortfarande väldigt tyst, vilket inte är normalt för honom.

En obekväm busstur senare är vi framme i Kafr el Sheikh, där Ahmed kommer ifrån. En väldigt… egyptisk stad kan man väl kalla det. Nu är Ahmed mer pratsam igen och vi skämtar till och med lite om det faktum att denna ”lilla stad” som Ahmed kallar det till har 8 miljoner invånare, medan det i hela Finland finns under 6 miljoner människor. Hur komiskt är inte det?

Hur som helst har jag inte tänkt på var jag ska bo innan nu. Så vi kommer att bo hemma hos Ahmed familj. Som inte pratar engelska. Och jag pratar inte arabiska. Great tänker jag, men det går bra och under den dagen (måndagen) får jag träffa hela familjen, släkten, vänner och bekanta. Och en egyptisk familj är inte av det minsta slaget. Måndagen går alltså till att folk kommer fram och beklagar vad som hänt. Släkten är minst sagt lika shockade som Ahmed var, men konstigt nog verkar han okej nu. Och skillnaden mellan Finland och Egypten är det att när man i Finland sörjer, sitter man och småsnyftar i kyrkbänken, medan man här i Egypten gråter, skriker, och visar alla sina känslor öppet.

Plus att kvinnorna hålls skillt från männen, så medan Ahmed står där ute och tar emot alla manliga gäster, sitter jag där inne med 24 kvinnor i samma rum, där alla andra bär svarta burkor förutom jag. Jag är klädd i svart, och har en scarf runt huvudet för att visa respekt för den döda, men jag känner mig ändå väldigt utanför. Men det går, Ahmeds mamma och systrara håller mig sällskap.

Det går sent inpå natten, jag tar mig hem till Ahmeds lägenhet för att sova, medan Ahmed och några andra åker till Cairo för att hämta kroppen som flugits från Libyen hit. Det är tugnt för honom, det vet jag, men jag kan inte följa med. Jag är kvinna. Så jag väntar att han kommer hem, vilket han gör på eftermiddagen följande dag och vi sover i flere timmar. Sedan är det dags för honom att stiga upp, och gå till begravningen. Jag kan än en gång inte följa med. Jag är inte muslim, och jag är kvinna. Senare den dagen, på tisdagen, kommer Ahmed och hämtar mig och vi åker till en sk.välsignelse tillfälle för hans far. Männen är förstås än en gång skilt från kvinnorna, men det går. Flere timmar går förbi, och mera gäster anländer för att beklaga. Männen skakar hand, och kvinnorna de gråter. Jag tänker för mig själv; det kan inte bli mera Egyptiskt än det här. Sent på natten är vi färdiga och kan äntligen åka hem. Ahmed verkar mera till ro, och vi kollat till och med på en film innan vi går och lägger oss magarna fulla med nötter och cola. Men vi kan inte sova, utan vi ligger och pratar om allt som hänt, och nu är Ahmed sig själv igen. Han är alltid så öppen, så ärlig, han berättar precis hur han kännt sig. Hur han varit rädd, hur han inte velat gråta framför sina syskon, allting. Jag beundrar det. Att han är så öppen.

Vi sover långt inpå följande dag, och när vi stiger upp är det dags för mig att möta flere vänner, mera släkt och så går vi till Ahmeds syster som tilrett middag för oss. Vi äter oss mätta, möter mera släkt och så är det dags för mig att åka hem. Vi tar alltså bussen till Cairo, som tar 2 timmar, Ahmed följer med mig såklart, och så tar vi oss till den andra busstationen där bussen till Hurghada går.

3 händelsefulla dagar i Cairo, i Kafr el Sheikh. Otroligt. Overkligt. Att delta i en Egyptisk begravning, helt otroligt. I dessa tillfällen märker man skillnaden. Inte så mycket skillnaden på Finland och Egypten, men på kristendom och islam. Hur som helst är jag glad att jag fick uppleva det, men mest glad för att jag var där. Jag fanns där för honom när han behövde någon att prata med. Det är vad vänner finns till för.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: