Målskott på skottdagen

På skottdagen, dvs i förrgår onsdagen 29.2.2012,  var jag med om något jag aldrig varit med om i hela mitt liv. Jag gick på fotbollsmatch. Det var en ganska sista minuten grej, fick veta att Gambia skulle spela kvalmatch mot Algeriet för African Nations Cup 2013 och tänkte att det kan ju vara en ”once in a lifetime” typ av grej.

Jag var lite nervös innan, och frågade en massa frågor av Karamo. När vi kom på plats var det fullt av människor på plats redan, och vi fick trängas för att få biljetter. Men det var inget jämfört med hur vi fick trängas för att komma in i Independence Stadium! Oj oj oj, och då var vi ändå i god tid innan matchen började. Vi slapp dock in, och fick bra sittplatser. Matchen i sig var kul, enorm fiilis! Ropen och jubeln som utbrast när Gambia gjorde sitt första mål kommer jag aldrig att glömma, det var som ur en film. Algeriet vann dessvärre, och jag hade svårt att förstå reglerna för själva spelet, men kul var det ändå. Ifjol när jag var i Gambia köpte jag en spelskjorta för jag tyckte den var fin ,och nu fick jag även chansen att se spelaren vars namn jag gått och bärt på. Ousman Jallow heter han, även jag som inte kan något om fotboll tyckte han var en sjukt duktig fotbollsspelare. Är ännu mer nöjd med skjortan nu än när jag köpte den.

Men när spelet höll på att ta slut, så tog även det roliga slut. Karamo bestämde att vi skulle gå innan matchen var slut för att slippa trängas på vägen ut. Beslutet var bra, men vi borde ha gått mycket tidigare för att slippa trängas. Det var fullt med människor överallt. Ingen möjlighet att ta sig ut. Det tog säkert 20 minuter för oss att komma 20 meter fram. Helt fullsmockat med folk, ingen som rör på sig. Vi försökte be snällt, hjälpte inte. Vi försökte tränga oss förbi, hjälpte inte. Jag har aldrig förstått hur människor kan bli ihjältrampade innan den dagen. Hur en människokropp i massa kan bli hård som en sten är helt otroligt, och skrämmande. Vi lyckades ta oss ut till slut, efter en massa trängsel och väntande, och jag bara kände adrelaniet pumpa när vi väl hade kommit ut. Vilken upplevelse!

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: