Random tankar från vägen

Hade lite dåligt med tid att blogga under resan, så här kommer några samlade tankar som jag skrev ner under tiden:

  • Jag tänker skriva en bok. Boken ska heta ”70 orsaker att INTE åka på en roadtrip med en Grek”. Resan i sig var fantastisk. Men att sitta halvrädd i 20 timmar och 1 000 km är inte roligt. Det var Lorenzos chef Gerasimos som körde, och var ju inte en dålig chaufför i sig… utan bara gammal och… Grekisk. Den Grekiska körkulturen är olik någon annan, det garanterar jag. De kör fort, på fel sida av vägen och missbrukar långljusen, blinken, nödblinken och tuten hela tiden. Första timmarna fick jag nästan kramp i armen då jag försökte hålla i mig med vita knogar. Hade en del ”läheltä piti” situationer längs vägen. Åh herregud vad skönt att det är över.
  • När vi kom in i Albanien fick jag en smärre chock. Jag har aldrig varit där förr, och jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Men det jag såg var… obeskrivligt. Jag kan inte beskriva hurdant Albanien var. Det enda jag kan göra är att rada upp några ord som jag började tänka på genast. Ord som Jugoslavien. Balkan. Kommunism. Fattigdom. Mongoliet. Arbetslöshet. Tyvärr var mitt första intryck av Albanien allt annat än god. Naturen är vacker, det är den. Jag tror Albanien kunde vara den ultimata vandringsdestinationen, men kulturen…folket… Jag förstår inte. Det här fick jag dock en förklaring på av Catharina medan vi hade vår girltime på Fredag. Albanien har nämligen varit väldigt avstängt. Ännu 10 år sedan var gränserna till Albanien stängda, ingen kunde åka ut från Albanien, få kunde åka in. Vilket ledde till en isolering från resten av världen, och därför hackar Albanien efter i utvecklingen. Men Catharina som rest genom Albanien mycket de senaste åren sa att man redan ser en tydlig skillnad, man ser redan hur Albanien tar fatt det de missat, men det är inte alltid så positivt för befolkningen menade hon. Det går för fort. Som tur körde vi en annan väg när vi var på väg hem, och jag fick se kusten av Albanien. En mycket vackrare, mycket modernare del av Albanien. Det gav mig ett andra, och lite bättre, intryck av landet.
  • Montenegro. Oj Montenegro. Vilken överraskning. Vilket land. Jag blev störtförälskad i landet på en gång. Montenegro är, utan att ljuga, det vackraste stället jag sett i hela mitt liv. Någonsin. Än en gång blev jag ordlös, kan inte beskriva Montenegro, det är så ofattbart vackert. Det enda jag kan göra är att rekommendera Montenegro. Res dit, och res så fort som möjligt, upplev Europas största hemlighet, ett gömt och glömt land som imponerade mig i alla fall. Minuspoäng kommer från dålig kunskap i engelska (detta är bra, det är mera äkta, men det kan vara ett problem när det inte går att kommunicera med befolkningen), dålig serviceattityd (det är fel att bedöma efter bara två dåliga erfarenheter, men som man säger, första intrycket är allt).
  • När gränsbevakningen frågade Lorenzo vad jag gör med dem, och om jag reser med dem frivilligt och hänvisade till människohandel och prostitution var första reaktionen häpnad och ilska. Men sedan övergick känslan till lättnad, respekt och tacksamhet. Tacksamhet att det verkligen har ögonen öppna för dessa problem, är medvetna om dem, och inte är rädda för att ifrågasätta dem. Jag kände mig trygg i att de faktiskt tog tid för att kolla att jag reste med dem frivilligt. Varför denna kontroll? Det är kanske aningen ovanligt att en Grek, en Alban och en Finne reser tillsammans över 5 gränser. Kanske kunde man till och med kalla det lite suspekt. Men ja, jag reste med dem frivilligt och nej,  de hade ingen som helst plan på att sälja mig som slav.
  • Poliserna i Albanien har kontroll. Poliskontroller väldigt ofta. Vi blev stannade fyra gånger i Albanien för kontroll. Vid tredje stoppet fattade jag dock att det kanske inte enbart är kontroll. För när polismannen frågade en massa frågor, och sedan gick över till att prata till oss på ett klurigt sätt förstod jag att han bara ville hålla oss kvar. Och rätt som det var stoppade Lorenzo ner handen i fickan och jag fick hjärtat i halsgropen. För jag visste precis vad som skulle hända. Lorenzo skulle muta polisen. Och det enda som är mera skrämmande än att muta en polis utomlands, är rädslan över att polisen ifråga INTE är korrupterad, tar mutan på fel sätt och vi hamnar alla i fängelset. En polismuta gone wrong är det sista jag ville ha och jag var verkligen rädd när Lorenzo räckte över sedeln till polisen. Men som tur, så VAR polisemannen korrupterad, och det enda han ville ha var en liten peng för att släppa oss vidare.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: