3 dagar och 2 nätter i Kuala Lumpur

Mitt flyg lyfter i tid, trots allt. Personalen ombord består endast av män, det är första gången jag ser det och undar om det är en policy som AirAsia har. Innan vi lyfter spelas ”Taylor Swift – I knew you were trouble” i ljudsystemet på repeat. Den hinner spela så många gånger att en medpassagerare frågar om de har några andra låtar.


Väl i luften, flyger vi söderut, flyger över Koh Lanta som jag genast känner igen, även uppifrån. Det ser ut som ett litet mangroveträsk bara, men jag kan se var färjan ligger, hur vägen slingrar sig och hur bergen reser sig längre söderut. Vi flyger vidare, jag känner igen Koh Ngai och Koh Kradan, ser Sivalai hotellet på Koh Mook. Vi hinner vara uppe i knappa 50 minuter innan kaptenen meddelar att vi ska landa inom kort. Vi tar oss neråt, öronen går i lås och jag börjar se en stad som jag gissar är Kuala Lumpur men jag ser inte det kännetecknande landmärket som är Petronas tvillingtornen. Jag ser en stor flygplats och något som liknar en arena. Dagen innan har jag googlat bilder på Formel 1 banan i Kuala Lumpur, så känner lätt igen den.  Sepang International Circuit. Vi landar, och får köa en lång stund i passkontrollen.


Väl ute går jag fram kanske 50 meter innan jag ser en stilig man i kostym som står med en lapp i handen. På lappen står mitt namn och jag går fram till honom. Han leder mig fram till en Mercedes som står och väntar på mig. Chauffören är artig, önskar mig välkommen, lyfter in min resväska i bilen  medan mannen i kostymen tar upp dörren för mig och jag sätter mig bekvämt i den luftkonditionerade bilen. Vi åker iväg, chauffören ger mig en vattenflaska och en våtservett. Vi kör mot Kuala Lumpur och färden tar en timme. Under färden visar chauffören mig F1 banan, han berättar allmän info om Kuala Lumpur och Malaysia. Han berättar om Malaysiens exportprodukter, (mestadels mineraler, men även palmolja) om de viktigaste exportpartnerna (Tyskland) och om ekonomin i landet. Han berättar att Kuala Lumpur, som är känt som ett internationellt businesscentrum, i grund och botten är en gruvstad. Britterna började gruvverksamheten runt 100 år sedan då de märkte hur mycket mineraler som finns i jorden. De påbörjade ett extensivt gruvprojekt. Marken har dock bara det som finns, det är inte en förnybar resurs och snart hade gruvprojektet sinat ut. Man var tvugnen att hitta på någon annan inkomstkälla. Palmodling har varit en viktigt del av de flesta ekonomierna i Asien, så britterna fyller igen gruvorna och planterar palmer ovanpå. Men mineralerna finns inte där längre, och det bär ingen skörd. Palmerna växer, javisst, men får ingen frukt. Marken har använts slut och kvar står människorna med oanvändbara palmodlingar.


Fortfarande sysslar man med gruvor under hela Kuala Lumpur. Det är osynligt, men ibland kan man se små tydelser. På motorvägen pekar min chaufför ut en bro till mig som har kollapsat bara några dagar innan. Marken under gav vika, var inte tillräckligt stark längre. På grund av gruvorna. Det ser riktigt skrämmande ut och chauffören tackar Gud att ingen körde över bron just då, och han menar att detta är ett stort problem i KL. Stora bostadsområden hotas nu av samma problem, att marken under dem inte håller.


Vi kör vidare, chauffören berättar mer. Han visar mig husområden där man 10 år sedan kunde köpa hus för 40 000 MYR (malaysian ringit, motsvarar 9500€), men att priser genom åren nu stigit till 400 000 MYR (95000€). Han berättade om de Malaysiska bilmärkena som jag aldrig hört om. De är i grund och botten dotterbolag av de stora billtilverkarna som Toyota, Mitsubishi och Holden. Men de sätts ihop i Malaysien och får ett nytt namn. Dessa bilar kan köpas nya för en billig peng. De ser ut som små plåtlådor som skulle förminskas till ett russin vid minsta rörelse, men gör att de flesta har råd med dem och gör att i gatubilden ses inga gamla bilar. Alla gamla bilar exporteras, säger chauffören. Visst ser man en och annan dyrare bil av något välkänt märke, men de flesta är dessa Malay-tillverkade plåtlådor som man kan köpa för runt 27000 MYR (6500€).


Vi kommer till en stad, och chauffören säger att detta är den nya huvudstaden. År 2020 kommer Malaysien att få en ny huvudstad, som nu byggs upp. Han säger att KL alltid kommer att finnas kvar som ett business center och som en turistattraktion, men att regeringen, och andra allmänna anstalter kommer att flytta. Man ser redan höghus byggda för statsanställda och chauffören berättar hur bra deal man får som statsanställd. Man får till exempel ta lån utan ränta och man kan köpa t.ex. en bil utan att betala, utan man gör en sk månadsplan så en viss summa tas från din lön varje månad. Inte illa att vara statsanställd i Malaysia.


Slutligen kommer vi fram till KL, och jag får en första syn på Petronas tvillingtornen. I hela staden finns en massa skyskrapor, men på vissa platser kan man fortfarande se det gamla KL. 100 år gamla villor vilar mellan de skyhöga byggnaderna, ger en blick inpå hur staden såg ut förr i tiden. Vi viker av på ett fint område och kommer fram till mitt hotell. Impiana KLCC är ett fint hotell, fyra eller fem stjärnor, med ett centralt läge i ”the golden triangle” som utgör det kommerciella centrumet för KL. En man kommer och öppnar bildörren medan en annan tar mitt baggage. Jag blir visad till receptionen där en trevlig personal tar emot mig och ger mig nyckeln till mitt rum.


När jag kommer in på mitt rum tvekar jag inte längre på beslutet att jag betalat mycket för hotellet. Det är värt det, och det ser jag genast. I rummet väntar en stor kingsize säng, ett stort klädskåp, en egen office, tv och internet, badrum med badkar och alla tänkbara accessoarer. Och förstås, utsikt över Petronas.


Först då lägger jag märke till att jag inte ätit något på hela dagen, och druckit alltför lite. Jag känner ett litet illamående göra sig påmind. Samtidigt är jag trött som aldrig förr efter att ha sovit dåligt och sedan vaknat tidigt. Denna kombination gör att jag känner mig svimfärdig, för svag för att ta mig ut, så det första jag gör på mitt rum är att beställa room service. Jag beställer en ceasar sallad och mango juice. Det levereras till mitt rum inom 15 minuter.


Efter maten känner jag mig bättre och  jag tar mig ut på stan. Det går en gångväg inomhus direkt från hotellet hela vägen till shoppingcentret Pavilion som jag blivit rekommenderad. Enligt några kompisar som också besökt KL, har Pavilion 400 butiker som innehåller det mesta man kan behöva. Själv är jag besviken och hittar endast Cotton, Pull&Bear och Origins som besöksmål. Pull&Bear är dessutom väldigt litet och jag hittar ingenting. Istället går jag ut från shoppingcentret och går ut på huvudgatan längs Bukit Bintang området. Jag går in på Fahrenheit 88, ett annat shoppingcenter rekommenderat av några andra kompisar, men det visar sig vara ännu sämre än Pavilion. Jag tar mig vidare, och går dumt nog in på H&M.


Efter 4 timmar av shopping går jag trött tillbaka till hotellet och vilar mig en stund. Tar mig sedan i kragen och går ut på stan. Tänker mig ett besök i KL tornet och sedan middag på Hard Rock Café men är för sent ute och kommer inte längre upp i KL och HRC är så fullt att de är minst 30 minuters väntetid för bord. Tar mig alltså tillbaka mot hotellet, men stannar vid TGI Fridays för middag. Äter middag ensam, men njuter och tar min tid. Äter långsamt och beställer en frozen strawberry margharita. Jag går tillbaka till hotellet, går längs med området kännt för sina barer mellan Petronas, KL tornet och mitt hotell och får en insyn på nattlivet i stan. Är ändå för trött för att gå ut någonstans och tar mig till hotellet där jag utnyttjar alla bekvämligheter och tar en lyxkväll på mitt rum istället.


Följande morgon är det väckning och jag beger mig ut på stan strax efter nio på morgonen. Går genast till Petronas där jag kommer in och frågar om biljetter för att komma upp i tornet, men nästa möjliga tillfälle för inträde är kl.15. Så jag beställer en biljett för det och tar mig ut igen, går raka vägen till busshållplatsen och köper en biljett till Hop On-Hop Off bussen. Det är en busslinje som kör runt hela stan, gör stop lite här och var och så kan man fritt hoppa av och på bussen på alla hållplatser. Biljetten kostade 38 MYR, alltså ingenting, och man får använda biljetten så mycket man vill under 24 timmar.


Jag åkte med och hoppade av vid China Town, en känd stadsdel, där ett helt annat KL öppnar sig för den som är intresserad av att se ett annat ansikte av staden. Jag går omkring en halvtimme ungefär, tar in färgerna, dofterna och lukterna innan jag hoppar på en annan buss och tar mig vidare. Turen runt hela KL tar två och en halvtimme ungefär och jag åker med hela varvet, men hoppar av då och då för att ta en närmare titt. Jag hoppar slutligen av bussen på samma ställe jag klev på, vid Petronas och tar mig till shoppingcentret som ligger vid foten av Petronas, nämligen Suria KLCC. Detta är ett av de ställen jag blev avrådad att besöka under min vistelse i KL, men det visar sig vara det bästa shoppingstället enligt mig. Tyvärr har jag bara tid att äta lunch innan klockan blir mer och jag tar mig till Petronas för ett besök upp till bron som går mellan de två tvillingtornen och sedan vidare till toppen av tornet för en underbar vy av staden. När vi kommer upp till bron är där en av personalen som berättar lite fakta om den, att den ligger på 41 våningen och att vi är 170m upp i luften. Efter att vi fått vår begränsade tid där åker vi vidare upp till våning 86 där vi får njuta av vyn över staden, hur högt uppe vi var vet jag inte, och ville inte heller veta. Biljetten som kostade 80MYR (20€) var kanske inte helt värt priset, men det är kul att kunna säga att man varit upp i de kända Petronas tornen.


Jag hoppar direkt på bussen igen då jag kommer ut och hoppar nästa gång av vid KL tornet, och tar mig genast upp i skyn igen. Hissen upp tar runt 51 sekunder och väl uppe är utsikten nästan bättre än i Petronas. Man ser otroligt långt och jag måste konstatera hurdan tur jag haft med vädret. Då 3 av 3 väderprognoser lovade regn och även åska, och jag inte sett skymten av det utan istället njutit av sol och värme, kan man säga att man haft tur.


Jag trivs uppe i höjderna en stund men tar mig sedan tillbaka till hotellet för att vila och när jag kommer in genom dörren har jag varit ute på sightseeing i 8 timmar. Jag vilar en till två timmar och tar mig sedan till HRC igen, för att passa min bordsreservering kl.19.30. Det är gångavstånd men jag tar taxi denna gång då jag bokstavligen gått sönder fötterna. Taxin kostar bara 10 MYR (2,40€) och jag märker hur skamsen chauffören är för att ens ta så mycket betalt. Synen på HRC är ganska komisk. Utanför står nämligen ett gäng häftiga Harley Davidson motorcyklar och på terassen sitter ett Malaysiskt motorcykelgäng. Det komiska i det är att gänget såklart är dragna dit av namnet, av den goda rockmusiken och statusen det för med sig. Det som dessa tuffingar kanske inte förstår är att alltefter HRC brett ut sig över världen och blivit mer populär, ses det numera mer som en turistattraktion, en familjerestaurang  jämförbar med Disneyland. Så att se ett gäng tuffa HC killar sitta på Hard Rock Cafe får mig att dra på smilet lite grann. Om de ändå visste, tänker jag.


Men maten på HRC är god, som alltid, och jag beställer det vanliga – haystack sallad. Det äter jag alltid, vilken HRC i världen jag än besöker; Helsingfors, Venedig, Hurghada och så nu Kuala Lumpur. Maten är densamma men inte priset. Det som i Helsingfors kostar 18€ kostar här 8€. Jag sitter kvar en stund, går in i deras Rock shop, och går sedan raka vägen tillbaka till Suria KLCC där jag äntligen får ta in hela shoppingcentret. Jag går igenom våning efter våning, ända till ända och beundrar. Går bara in i en butik eller två, köper inte ens någonting, men beundrar butikerna, hela centret och tittar på människorna. Suria innehåller alla butiker man bara kan tänka sig. Blev som sagt avrådad att besöka det, pga dyra butiker, men enligt mig var Suria det bästa shoppingcentret av dem alla. Dyra butiker, ja, några mera prisvänliga butiker, men inga billiga butiker. Det hittar man nog inte i hela KL. Priserna är ungefär det samma som hemma i Finland. Jag har en och en halvtimme på mig i Suria vilket räcker precis till att gå igenom varje våning utan att gå in i någon butik, och när jag kommer ut vid stängningsdag kl.22 är jag trött efter en lång dag på språng. Tänkte att jag ville besöka någon liten bar eller nattklubb, men kingsize sängen på rummet lockar för mycket. Har jag dessutom betalat rätt mycket för rummet så måste jag  ju passa på att njuta av lyxen också.  Dag 2 i KL gick otroligt fort.


Sista morgonen i KL, har jag shoppat det lilla jag ville, sett hela staden och är klar med all sightseeing så jag bestämmer mig att fokusera på hotellet. Njuter av rummet, tittar runt lite grann och packar sedan ihop mina grejjer. Går ner till receptionen och beställer en taxi till flygplatsen. Hotellets egna taxi kostar 150 MYR (35€) och tar mig till flygplatsen på en timme, var jag genast checkar in och tar sedan lunch under de gyllene bågarna (McDonalds) innan jag går igenom några souvenirbutiker, går igenom säkerhetskontrollen och går ombord flyget som snabbt och smärtfritt tar mig tillbaka till Krabi, tillbaka till vardagen.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: