Deporterad från Turkiet

Ni skulle bara veta vad som hänt sen senast. Oj gud ändå. Vi får ta och börja från början.

”Påsklovet” hemma gick otroligt fort och jag såg alla vänner och bekanta innan det var dags för mig att ta mig till nästa destination, Turkiet. Lördagen den 6 april skulle jag och ett gäng andra guider åka ner till Turkiet tillsammans för att börja vår säsong där.

Jag tog det lugnt med avresan, träffade vänner och åt avskedsmiddag med familjen. Packade också väskorna först på själva avresedagen. Sedan körde mina föräldrar upp mig till flygplatsen där jag träffade de andra och vi satte oss på första flyget från Helsingfors till Istanbul, var vi skulle byta till inrikesflyg till Antalya.

Flyget till Istanbul tog länge tyckte jag, trots att det bara var 3 timmar ungefär. Väl framme gick vi av flyget och åkte buss in till själva terminalbyggnaden. Men när vi kommer in och börjar gå mot passkontrollen känner jag att någonting fattas. Jag håller på att gräva fram passet färdigt för kontrollen, men hittar det inte någonstans. Jag stannar och letar genom väskorna men hittar fortfarande ingenting. Skrattar lite nervös och ber de andra gå vidare och säger att jag kommer efter alldeles snart. Det hände ju förstås aldrig. De fick åka utan mig. Här är historien bakom det hela.

Gick genast tillbaka för att meddela att jag glömt passet i sätesfickan på plats 17A. Jag kunde ju själv inte gå tillbaka till flyget eftersom vi hade åkt buss från flyget till terminalen. Så jag vände mig till Turkish Airlines betjäningsdisk istället. Där tog de genast tag i saken och ringde till flyget och städpersonalen. Men de hittade ingenting. De sa att de hade sökt på min plats och hela flyget men inte hittat någonting. Eftersom jag var säker på var jag lämnat passet så var det helt otroligt att de inte kunde hitta någonting. Jag bad dem kolla igen, och personalen ringde lost & found kontoret för hittesaker, men ingenting. Jag blev ombedd att vänta och de skulle kolla igen sa de. En timme senare gick jag och frågade om ärendet gått vidare men fick bara som svar att det är svårt eftersom flyget redan avgått mot nästa destination. Blev lite arg för det var ju precis därför jag var och sa till genast så de skulle ha tid att hitta det. Men det var inget som kunde göras. Fick svälja hårt, acceptera att passet var borta och fråga den stora fråga ”Så vad händer nu?”.

Jag frågade om det var möjligt att komma vidare med nästa flyg till Antalya men fick ett nekande svar då jag inte kom in i landet överhuvudtaget då jag inte hade pass och därmed inget ID överhuvudtaget då körkortet inte räknas som ID. Då slog allvaret mig på riktigt, jag skulle inte kunna komma fram till Antalya och jag var förbjuden att komma in i landet.

Vid det här ögonblicket var kockan runt 01 på natten och jag hade redan varit där sedan 22:30. Var chockerad vid det laget och frågade vad precis detta beslut innebär. När jag fick som svar att jag blir sänd tillbaka till Finland slog verkligheten till. Jag blev hopplöst förtvivlad och en miljon tankar snurrade runt i huvudet medan tårarna kom i ögonen. Jag skulle bli hemskickad. Deporterad. Så jag fick slutligen ett boardingkort till nästa flyg till Finland som skulle gå följande morgon kl.8:40.

Skulle detta ha varit slutet på min historia skulle jag ha varit nöjd. Men det blir värre.

Efter bara en kort stund sprang mannen, som snällt nog hade hjälpt mig allt han kunde, efter mig och tog ifrån mig boardingkortet och sa att det visade sig vara lite mer komplicerat än så. Då försvann all hopp och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kom inte in i landet, men kom inte heller ut ur landet. Fast i ett mellanområde utan identifikation. Jag började genast tänka på filmen ”The Terminal” där Tom Hanks blir fast i en likande situation och får leva flera år i terminalbyggnaden på JFK flygplats i New York.

Jag kunde inte göra annat än följa den här mannen och försöka reda ut allting. Först gick vi till någonslags chef för flygplatsen men han kunde heller inget göra. Så vi gick vidare till tullen och flygplatspolisen. Där lämnade mannen mig medan polisen förklarade att jag inte kunde åka hem utan pass. De sa att de skulle ta kontakt med gränsbevakningen i Finland och sedan förde de mig till någonslags kansli där de gjorde en inventarie över mina egendomar. Det var noga att precisera hurdan telefon jag hade, hurdana bärbara datorer jag hade, vare sig jag hade någon parfym med mig eller mediciner. Det skrev en lista över mina grejjer och tog ifrån mig Panadolen som jag hade med mig och därefter följde jag en polisdam in i ett rum. När vi kom in såg jag en massa stolar runt omkring och runt 20 personer stirrade på mig, alla tydligen i väntan på att komma därifrån. Så vände polisdamen om utan att säga något, gick ut, och dörren gick i lås bakom henne, lämnande mig i detta konstiga låsta rum ensam med dessa 20 personer som senare visade sig vara ryska med undantag av en Ukrainare. Rummet hade en toalett, men det användes mest som ett rökrum för de ryska damerna. Det fanns många övervakningskameror överallt i alla vinklar och en speaker där man kunde kommunicera med vakterna utanför rummet. Inga fönster, bara en kall lysrörsbelysning.

Så där blev jag med absolut ingen aning vad som skulle ske näst. En timme väntade jag omedveten om någonting. Sedan kom polisdamen tillbaka på en kontrollrunda och jag frågade henne om jag kunde gå ut ur det hemska rummet. Fick som svar att jag inte kunde gå någonstans och att de skulle hämta mig när det var dags att flyga. Flyga? Vart? Hur? När? Jag hade inte blivit informerad om något flyg. Polisdamen sa bara ”Helsinki” men visste inte tiden. Så när hon gick ut igen återkom hon snart i högtalaren och sa ”Helsinki 8 o’clock”. Kl.8 skulle jag då tydligen få flyga hem ändå. Kollade på klockan som visade någonting 03:15 och jag tänkte att jag har några timmar på mig att sova. Så jag drog ut fåtöljen jag satt på som blev en utdragbar säng, lade handväskan under dynan, drog på mig yllesockorna jag hade med mig och satte läderjackan över ögonen för att rymma från lysrörsljuset som lös upp hela rummet hela natten. Det var en tuff natt, visste inte om jag skulle skratta eller gråta så gjorde lite av båda och somnade till slut in i en orolig sömn där jag alltid nu och då vaknade och kollade att telefonen fanns kvar.

Kl.06:40, efter tre dåligt sovda timmar vaknade jag av att polisdamen utropade mitt och någon annans namn i högtalaren. Så jag var tvungen att samla mitt pick och pack och ställa mig utanför dörren. När jag och den ukrainska damen var klara och stod på led framför dörren, då kunde de öppna den låsta dörren och släppa ut oss. Väl utanför satt vi och väntade tills en hög med papper hämtades in som vi skulle skriva under. Det var nästan det mest skrämmande, att skriva under papper du inte är 100 % säker vad det står på. Och jo det är lätt att säga att man alltid måste läsa vad man skriver under, men när du står där ensam under vaksamma ögon och någon säger ”Skriv!” så är det verkligen väldigt svårt att göra något annat än att skriva. Så jag skrev under och sedan blev jag eskorterad under hög bevakning till min gate. Jag var fortfarande inte säker att jag skulle komma hem, jag hade ju ingen biljett och fortfarande inget boardingkort.

Hur som helst så blev det så nära avgångstid att jag var tvungen att ringa mina föräldrar och förklara situationen, säga att jag troligtvis får flyga hem om en timme och bad dem hämta mig på Helsingfors flygplats 4 timmar senare. Jag valde att inte ringa dem då mitt i natten, för jag visste att ingendera av dem skulle ha sovit en enda minut om de hade vetat vad som hänt och var jag var.

Klockan blev 8 och det var dags att gå ombord, och jag var tvungen att vänta så att alla andra passagerare hade gått in och lagt sina väskor bort och sedan, blev jag eskorterad in i flyget och satt i sista raden längst in i hörnet. De som eskorterade mig lämnade över några papper till flygvärdinnorna och så bar det äntligen av. Var så otroligt glad att komma bort från Turkiet och veta att detta flyg skulle ta mig HEM. Slöt ögonen en stund men fick inte riktigt sömn då jag stressade över hur allting skulle lösa sig i Helsingfors. Hur skulle jag komma igenom passkontrollen där utan pass?

3 timmar har aldrig gått fortare och jag har aldrig varit lika glad över att landa på finsk mark. Igen var jag tvungen att vänta att alla andra hade gått ut ur flyget och tagit sina väskor innan jag fick resa mig och ta mina saker. Därefter blev jag eskorterad ut ur flyget, och där, äntligen, såg jag ett finskt ansikte och fick höra ett glatt ”Moi!”. Det var någon från flygplatsen som var emot mig och han fick också skriva under några papper att han mottagit mig och att jag nu var på hans ansvar.

Men med sig hade han också två killar från Gränsbevakningen och han gav mig genast över åt dem. När jag gick iväg med dem kunde jag äntligen slappna av, för killarna var också så avslappnade och roliga. ”No me kuultiin että sä tulet sieltä ilman passia niin me tultiin vaan kattomaan ja kyselemään että mihin se on oikeen jääny?” sa han ena skämtsamt när vi möttes och de fortsatte prata och skämta med mig hela vägen till deras kontor. Den ena killen frågade om jag var på väg på semester, och när jag sa att jag var på väg till min arbetsplats frågade han om jag tror att jag fortfarande har en arbetsplats, haha. De var supertrevliga och jag bara tackade gud att jag var hemma igen. Så skrev jag under några papper på Gränsbevakningen och de annullerade mitt pass, men sa att någon har säkert stulit passet och kommer att försöka använda det. Frågade även killen i Gränsbevakningen när jag kunde ansöka om nytt pass och han sa att jag kunde fast genast gå till polisen här på flygplatsen, få pass och ta genast nästa flyg tillbaka till Istanbul varpå jag bara svarade med ett kort ”Aldrig i livet.”

Så fick jag äntligen gå ut, till baggagebandet, men givetvis hade inte min väska anlänt, vilket jag inte var särskilt förvånad över. Jag gjorde en rapport om det och den snälla tjejen lovade meddela så fort de hittat väskan, vilken hon tippade på fanns i Istanbul.

Och efter det, fick jag äntligen, gå ut och möta två medlidande föräldrar och då var hela händelsen över. Jag förklarade hela händelseförloppet och vi skrattade åt det hela och tog oss hem, via Mc Donalds såklart. När vi var på Mäkken ringde min telefon och jag såg att det var ett Turkiskt nummer. ”Vad är det nu då?!” tänkte jag men svarade ändå och det var en man som ringde från Antalya flygplats och undrade var jag var. Han lät mycket förvånad då jag sa att jag var i Finland för han hade hittat min väska i Antalya. Tydligen hade min väska åkt vidare dit utan mig (vilket förövrigt inte borde vara möjligt, det är olagligt). Så jag förklarade situationen, sa att jag hade gjort en rapport här i Helsingfors och gav honom rapportnumret och han lovade sända väskan tillbaka till Finland. Han ringde också om en stund tillbaka och meddelade på vilket flyg väskan skulle anlända.

Så ja. Jag är hemma igen. Utan pass, visum och utan väska. Jag blev deporterad från Turkiet. Under dagen har jag ringt min chef (som tack och lov var helt förstående), tagit nya passfoton, ansökt om nytt pass och även ansökt om ett internationellt ID kort. När man är utomlands utan pass, och därmed också utan identitet märker man hur hjälpsamt det hade varit med någonslags ID kort. Så nu kommer jag att ha både pass och ett ID kort, ifall man någongång råkar tappa det ena. Men vi hoppas att jag aldrig är med om något liknande någonsin mer.

Det var ju givetvis mitt fel eftersom jag själv glömde passet på flyget, men jag låter inte Turkish Airlines komma undan utan kritik. Jag tror nämligen själv att de inte ens letat efter passet. Jag visste exakt var passet var, berättade sittplats och allting, allt inom 10 minuter från det att jag gått ur flyget men ändå hittades ingenting. Är inte det lite konstigt? Dessutom var flyget från Helsingfors till Istanbul ostädat när vi kom ombord, likaså när jag flög hem, vilket får mig att undra att om de inte ens städar flygen mellan flygningarna, har de verkligen letat efter mitt pass? Doubt it.

Gränsbevakarnas teori är att någon hittat passet men stulit det. Det lär röra sig om stora summar för att köpa äkta EU pass, som man sedan förfalskar och använder för att resa. Därför var de så noga med att genast annullera mitt pass.

Flygvärdinnorna jag pratade med på vägen hem menade igen att städerskan kanske bara tagit en bunt skräp och inte märkt passet utan slängt det. Igen, svårt att tro då planen inte var städade.

Många olika teorier, men vi får aldrig veta vad som egentligen hände. Var är mitt pass nu? Fortfarande i sätesfickan? I någon roskis? Eller i händerna på någon passförfalskare? Vill faktiskt inte tänka på det desto mer.


Vad lärde vi oss alla av detta? Jo 1) Kolla ALLTID minst 10 gånger att du verkligen har ditt pass då du går ur ett flygplan. 2) Ha aldrig boardingkortet, visumet, tagnumret för väskan och andra viktiga saker i en enda plats ( i mitt fall inuti passet), dela på dem lite så du inte mister allt på en gång. 3) Ha alltid telefonnummer och adress på din väska, hade det inte varit för min adresslapp hade det säkert tagit betydligt längre att hitta mitt bagage (väskan är nu upphittad och sänd till Helsingfors).

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: