Ett nytt kapitel

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men jag har blivit erbjuden, och tackat ja till, ett nytt jobb. Min panikångest och mitt nuvarande jobb är inte kompisar. Panikångest triggas ofta oförutsett och utan någon logisk förklaring. För mig, har jobbet tyvärr blivit den största triggern. Jobbet orsakar mig ångest, och jag klarar inte av det mera. Det har ingenting med företaget, eller arbetskompisarna att göra, dem gillar jag. Men själva arbetsuppgifterna, och takten, gör att det kryper i skinnet och jag känner mig rastlös och andfådd samtidigt. Det är inte roligt att åka på jobb, och det är tugnt.

Så, mitt gamla jobb erbjöd mig en plats som projektassistant. Det är frågan om en tidsbunden tjänst, men min förra/kommande chef sa att det alltid finns möjlighet att bli kvar i någon annan tjänst. Så jag tänkte att jag måste pröva. Jag skickade in ansökan på en fredag, var på intervju följande onsdag och fick jobbet dagen efter på torsdag. Det gick alltså väldigt snabbt. Projektassistant, det låter som en rolig tjänst tycker jag. Och det allra viktigaste för min sjukdom just nu – är att jag kommer bort från kundtjänsten. Det är vad jag jobbat med hela mitt arbetsliv, och det känns så obeskrivligt skönt att få komma bort från det, även om det bara är för en stund. Jag gillar kundbetjäning, det gör jag, men jag klarar inte av det just nu helt enkelt. Och jag måste hitta ett alternativt sätt att leva med min panikångest. Så jag tar en chans och ser. Ser i alla fall fram emot ändringen!

Bara knappa 5 månader var jag på mitt nuvarande jobb. Den största biten har varit att svälja min stolthet och inse att jag inte klarar av det här. Eller att mitt huvud inte gör det. Att det är jobbet som är största orsaken till min ångest. Tyvärr. Hade så gärna velat visa vad jag går för, och att jag är duktig. Men istället var jag tvungen att säga upp mig.

Så från och med 1 februari flyttar min arbetsplats, bort från fina Gräsviken, och tillbaka till gamla Vallgård. Om det nu är smart att byta arbetsplats och göra så här stora ändringar i början av en sjukdom som panikångest återstår att se, men jag måste prova. Går det inte vägen där heller så vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Kontors-jag i hissen på väg på lunch i fredags.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: