Om att leva med panikångest

Innan jul började jag förstå att det jag kände av var panikångesten som sakta kom krypandes tillbaka. Det var som om jag stod på kanten och stirrade ner i ett stort, djupt, mörkt hål. Nere i det mörka fanns allt det dåliga jag redan gått igenom en gång, och jag var så rädd att hamna där nere igen. För när man väl är där nere så ser man ingen väg upp.

Som tur visste jag vad det var den här gången, det tröstade lite. Jag visste, att trots att mörkret där nere var skrämmande, så skulle jag inte dö av den ifall jag hamnade där. För det trodde jag första gången. Jag bestämde mig ändå för att jobba för att ta ett steg tillbaka, bort från kanten och mörkret. Jag tog tag i alla hjälpmedel jag hade. Jag trappade upp min medicin med 1/4, började tänka efter mina rutiner, saker som gör att jag mår bra, började använda ljusterapilampa. Och jag måste säga att jag redan mår lite bättre. Visst, det finns ännu dåliga dagar och stunder. Men det finns mera bra dagar och stunder. Det känns som om att nu när jag vet vad det är, kan jag förlåta mig själv för vissa saker jag inte klarar av, istället för att var arg på mig själv. Och det hjälper lite. Och stödet jag fått av familj och vänner är oslagbart.

Kanske kom jag undan med blotta förskräckelsen denna gång, men det är fortfarande en lång väg kvar till att jag är tillbaka där jag var i somras eller i början av hösten.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: