Något jag ALDRIG trodde jag skulle göra

Det är bara min tredje riktiga semesterdag, eller femte om man räknar med veckoslutet innan, och jag är redan osäker på vilken dag på veckan det är. Så skönt. Hittills har det varit halvmulet och regnigt, men det tackar naturen och allergiker som jag för. Idag vaknade jag till klar himmel och sol, så nog ska vi få semesterväder än.

Men vi spolar tillbaka bandet lite, till en vecka sedan, när jag fortfarande jobbade. Då gjorde jag något jag ALDRIG trodde jag skulle göra.

Jag donerade blod.

Min arbetskompis är en aktiv blodgivare och startade en ”blodgrupp” på jobbet i februari, som går och donerar blod med jämna mellanrum. Jag har blivit tillfrågad att åka med alla gånger, men alla gånger har jag lyckats hitta orsaker att inte gå. Så fort de nämnde ordet blodgivning började det krypa i mina blodådror och jag började nästan hyperventilera. Jag är inte riktigt säker på var min nål-skräck har sin början, men jag tippar på vaccinationerna.

Hursom, varje gång jag tackat nej till att följa med har jag samtidigt känt skam. Jag VILL ju hjälpa till, jag VILL rädda liv. Men rädslan har stått i vägen.

Ända tills förra tisdagen, då jag inte längre kände att jag hade nån orsak att inte följa med. Så jag frågade tusen frågor på förhand, svalde mina rädslor och åkte med till Sanomahuset där Röda korset har sin blodgivningstjänst, eller en av dem.

Jag fick en jätteduktig, och snygg, manlig skötare som intervjuade mig, mätte min hemoglobin (142) och ledde mig sedan ut till blodgivningssalen där han letade upp en bra blodåder, och satte in nålen på första försök perfekt. Ja visst stack det till, som det brukar vid blodprover t.ex. men efter det kände jag ingenting. Kände inte av nålen, kände inte att blodet flöt på med 100ml/minut, kände mig inte yr, inte illamående. Kände mig helt normal under hela processen, och efteråt. På 4:39 hade jag donerat 500ml blod. Känslan efteråt var närmare euforisk. Jag hade klarat det! Jag hade räddat liv. Och överkommit mina rädslor! Haha! I tankarna visade jag fingret till mina rädslor och skrek ”ni kan inte stoppa mig” och gjorde nästan en liten segerdans i blodgivingssalen, men lät bli. Kan ni tänka er, att ge blod är till och med… vågar jag säga det…. roligt? Jag får nästa gång donera blod i oktober, och jag kommer definitivt att följa med om jag har möjlighet. Det här vill jag göra om.

Som tack fick man en tygpåse, en stekspade och en liten pin. Men det bleknade i jämförelse med känslan man fick efteråt.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: