Välsignelse till den eviga vilan

Igår var en tung dag. Janis pappa gick bort i början av månaden och igår sa vi farväl. Begravningar är alltid tyngre än man förväntar sig, tycker jag. Först kvällen innan, när vi valde ut kläder att ha på begravningen började vi förstå vad som skulle ske följande dag, och ingen av oss sov särskilt gott.

Janis pappas urna ska begravas i Varkaus där han föddes och där Janis farfar är begraven, så igår hade vi en så kallad jordfästning där Janis pappa välsignades till den sista vilan i det stora kapellet på Malms begravningsplats. Själva kapellet var jätte fint, och kistan som var speciellt utvald var vacker. Janis syster hade själv bundit en bukett för kistdekorationen. Prästen var den bästa jag hört på länge, och han gav ett så vackert och personligt tal om hela Janis pappas liv att vi alla satt i tårar, men också med leenden.

Jag är en ganska känslig person, och har numera väldigt lätt att gråta för nästan vad som helst. Så när hela tillställningen skulle börja, orgeln började spela och kantorns ljuvliga röst började sjunga var det helt omöjligt att hålla mig, och tårarna började rinna. Gjorde mitt yttersta för att inte börja storgråta, men tårarna fick rinna. Gråter nu medan jag skriver detta. Varför? Varför grät jag i kapellet igår när musiken började spela? Jo, för att det fick mig att tänka på min egen farfar. Som dog över sex år sedan, men vars liv, och speciellt död måste ha påverkat mig mer än jag trodde.

Nu ska jag erkänna något jag skäms för. Jag har fortfarande till denna dag inte velat tänka på min farfars död, för varje gång händer just detta – jag störtgråter. Jag har inte tillåtit mig själv att sörja honom och under hela hans begravning (min farfars alltså) tvingade jag mig själv att tänka på något annat. Med facit på hand hade det varit betydligt lättare att sörja honom ordentligt då, istället för att bära runt på det i huvudet ännu sex år senare.

Men ja, igår var en tung dag, tyngre än jag hade förväntat mig. Vi var lediga från jobbet som tur, och hade en liten minnesstund hemma hos Janis mamma och Janis styvpappa, och åt alla lunch tillsammans. När vi kom hem var vi så utmattade att vi gick och la oss och sov i en och en halv timme. Var så trött, och sömnen var så djup att jag trodde jag hade sovit i fem timmar när jag vaknade. Var alldeles yr.

På kvällen kände vi en lättnad. Nu hade vi sagt våra farväl. Nu får Janis pappa vila i frid.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: