Bröllopet – Den första dansen

Låten till bröllopsdansen var svår. Vi valde, böt låt, valde, böt låt och kunde inte bestämma oss. Hela vintern försökte vi hitta en låt som passade oss. Som var tillräckligt långsam, inte för gammal, inte för lång, men ord som betyder något och en låt som betyder något för oss. Vi har ingen ”vår låt”, så det var verkligen svårt. En kväll i Juni/Juli åkte vi ändå i bilen, bara Jani och jag och jag påminde än en gång att det snart blir bråttom med att välja en låt. Jani började fundera lite, och så plötsligt sa han det som var så självklart. Chris Medina – What are words. Den här låten hörde vi på rätt mycket i början av vårt förhållande, för vi har båda alltid tyckt om låten och orden. Att mena det man säger, vad är viktigare än det i ett förhållande? Att vara ärlig, och hålla sina löften – två av de viktigaste aspekterna i vårt blivande äktenskap, i en låt som vi dessutom har en historia med – perfekt. Perfekt för oss i alla fall. Jani sjöng med när vi dansade och jag blev rörd till tårar av honom.

Fotograf: Camilla Bloom

I couldn’t have dreamed you into existence because I didn’t even know I needed you. You must have been sent to me.

“I couldn’t have dreamed you into existence because I didn’t even know I needed you. You must have been sent to me.”
― Kamand Kojouri

Brudgummen i svart kostym

Är så nöjd med Janis kostym. Han var så dösnygg i den. En riktig James Bond kostym, med tillhörande svart rosett såklart. Kostymen satte så perfekt på Janis breda axlar. Under kvällen tog han bort kostymjackan för det var en så varm sommardag och i något skede kom även rosetten av, man ska ju vara bekväm när man festar och firar sitt eget bröllop.

I ett skede försökte DJ:n få Jani och Bestman att göra en spontan dansuppvisning, och jag kommer ihåg att jag bara tittade på Jani och tänkte på hur snygg han är. Och ja, ja,  det är klart hans personlighet är det viktigaste osv. men måste bara få säga hur snygg han är, och var, på vår dag, den bästa dagen.

Alla foton av: Camilla Bloom

Bröllopet – Bröllopsfesten

Del 1

Del 2

När vi varit och fotograferas och när gästerna hade druckit sin bål kom vi tillbaka till festplatsen. Där blev det skål och så en lång hälsningskö då alla skulle säga hej och grattis.  Det var en av de bästa stunderna på hela dagen, då vi fick se alla våra gäster och tacka dem för att de kommit för att fira just oss.

Min brudtärna Ida hade fixat program för bröllopsfesten, så efter maten började vi sakta med några lekar. Brukar själv inte gilla lekar på fester där man måste vara med, så Ida visste att det inte fick vara för mycket lekar och inte såna man måste vara med på. Men lekar är ändå bra, om inte annat så för att engagera gästerna lite och få dem att prata. Så vår första lek var en enkel, lära-känna-varandra-lek, där Ida och bestman Tony läste upp en beskrivning. Om man tyckte att man hörde till den kategorin, skulle man stiga upp. Enkelt, alltså. Olika beskrivningar som var med var bl.a. ”vem har bytt blöja på brudgummen?” , ”brudens före detta arbetskamrater” och typ ”brudgummens kusiner” (kommer inte ens ihåg exakt). På så vis kunde man se vem i ens bord steg upp vid vilken kategori, alltså visste man lite vem som var vem.

Vår andra lek var skoleken, en populär bröllopslek. Det går alltså ut på att bruden och brudgummen sitter på varsin stol med ryggarna mot varandra och tar av sig skorna. Bruden get sin ena sko till brudgummen, och vice versa. Så man har alltså en sko av bruden och en av brudgummen i sina händer. En valfri person säger sedan påståenden vilka man ska svara på genom att lyfta den skon som representerar personen man vill svara på. Frågor som ”vem sa jag älskar dig först?”, ”vem har bättre nerver” och så vidare. Det här är en rolig lek för man ser ju inte vad den andra svarar, och det är roligt för gästerna att lära känna brudparet lite bättre. Både vi och gästerna skrattade tills tårarna rann vid denna lek. Skoleken kan alltså rekommenderas!

Sista leken hade vi egentligen som reserv men eftersom det fanns tid så tog vi med den. Den visste jag inte något om på förhand, utan det var Ida som ville ha det som en överraskning. Det hela gick ut på att det fanns ett paket, som först cirklade runt gästerna genom olika verser men som slutligen kom fram till oss. Inne i paketet låg sedan två mindre paket som Jani och jag skulle välja mellan. Jag valde först, och inne i mitt paket fanns en bild på en toffla. I Janis paket fanns sedan en bild på en kavel, de två traditionella symbolerna för vem som bestämmer i hushållet och vem som är under tofflan. Fast jag fick tofflan så gör det ingenting, för vi vet båda vem som bestämmer i vårt hushåll. Nej skämt åsido, vi har ett jämlikt äktenskap där båda bestämmer prick lika mycket och tar varandra i hänsyn.

Vad vore ett bröllop utan tal då? Nej ingenting. Varnade min pappa redan långt före att han skulle få hålla tal, på ett villkor. Det fick inte vara för känsligt. På min studentfest höll min pappa nämligen ett så fint och känsligt tal att jag har röda ögon på varje foto och ser ut som om jag bara lipat. Min pappa är nämligen superduktig på tal. Var nervös för hans tal, och hade förberett med näsdukar. Men pappa höll sitt ord och höll ett fint tal, men på ett roligt sätt, alltså inga tårar som tur.

En överraskning fick jag också då jag plötsligt fick höra att bestman skulle hålla tal. Samma morgon hade han bara suttit ner och skrivit ett fint tal. Han berättade om vår, Janis och min, historia fast från Janis kompis synvinkel – och det var ett så vackert och skräddarsytt tal till just oss att jag verkligen blev överraskad.

Förutom lekar, tal och mat hade vi givetvis alla de traditionella grejerna även med. Som bukettkasting, strumpebandskastning, skärning av bröllopstårtan, och så förstås – den första dansen. Nu efteråt när jag skriver det här låter det som om vi hade massor med program, men ändå gick dagen så otroligt fort att jag inte ens hann uppfatta hälften.

DJ:n hade också lite specialprogram, med spontana danslekar, och även han gav ett tal i slutet av kvällen. DJ:n var nämligen vår gemensamma kompis Denkka. Han var på plats när Jani och jag träffades för första gången, och han var ofta med i början när vi träffades alla, och festade lite. DJ:n var också en av de grejer vi fick mest beröm för. Och han är värd all beröm. Han är en duktig DJ, och han känner oss och våra bådas musiksmaker så väl, och blandar det med sådant alla vill höra – nytt och gammalt. En av de första sakerna Jani sa till mig när vi började planera bröllop var att Denkka ska vara vår DJ. Det var ju lätt att gå med på, och är så glad att Denkka också ville göra det. Musiken var alltså också helt toppen under hela kvällen. Genast efter maten började vi dansa, och vi slutade ärligt talat aldrig. Dansgolvet var inte tomt en gång efter det. Vi dansade, hoppade, sjöng och hade det både svettigt och roligt ända tills den sista gästen åkte hem.

Vi hade mycket barnfamiljer och en del seniorer bland våra gäster, så när kvällen led mot sitt slut började gästerna avta en efter en. När klockan började bli mycket, var det även dags för Jani och mig att börja packa iväg oss. Vi fick skjuts hem, böt bröllopsklänningen och kostymen mot mer resevänliga kläder, tog resväskorna med oss och så begav vi oss mot Helsingfors. Vi hade nämligen bokat bröllopsnatt på en svit i Hotelli Torni i centrum av Helsingfors. I bilen på väg till stan satt vi bara och log och höll varandra hårt i handen och kunde inte sluta säga ”jag är så lycklig”.

Alla fotografier av den fantastiska Camilla Bloom

Bröllopet – Vigseln

Vår stora dag började jag och mina brudtärnor på Salong Davini i Ekenäs. Inlägget från morgonen kan ni läsa här. När vi var klädda, sminkade och friserade åkte vi iväg mot Karis där bröllopsplatsen var.

Vi var väldigt tidiga, så vi åkte hem till oss, gick på toa och väntade. Fick vänta ganska länge för vi var färdiga redan kl.14 och vigseln skulle börja först kl.15. Dessutom var några viktiga gäster försenade (som Janis pappa t.ex.!) så vi var tvungna att vänta ännu längre. Var inte så glad över det, och var kanske mer Bridezilla då än jag varit under hela de 11 månaderna som vi planerade bröllopet, men efteråt gjorde det absolut ingenting. Men vem har nu hört om ett bröllop som börjar 40 minuter för sent för att GÄSTERNA är sena? Nå, vi hade ju ingen bråttom, och vi ville absolut ha Janis pappa där, så det var bara att vänta.

När alla gäster äntligen var på plats och hade hittat sina platser, var det dags. När vi kom fram och när min pappa såg mig blev han så synligt rörd att jag var tvungen att byta samtalsämne för att undvika tårar, så meddelade bara att jag var absolut tvungen att kissa ännu, haha 😀

Efter det här gick allt väldigt fort. Så fort att jag inte har uppfattat allting. Och det var nervöst. Så nervöst att jag inte kommer ihåg allting. Som i en dröm. Där allting sker i slow motion. Där det är svårt att förstå att det verkligen händer.

Vi blev delade våra buketter. Ida signalerade DJ:n. Musiken satte igång. Janis flickor var först i tur med sina härliga små vita klänningar. De kastade silkesrosenblad längs gången – precis lika duktigt som under övningen. Efter dem gick Hanna och Ida – minns inte ens i vilken ordning de gick, minns bara att de gick och så var det bara jag och pappa kvar där bakom husknuten. Vi försökte viska så gästerna inte skulle höra, och försökte kolla bakom hörnet när det var dags för oss att gå. Och så greppade jag pappa hårt runt armen, och så var det bara att köra. Tänkte att jag måste gå! Nu! Genast! Och utan att tänka, för annars svimmar jag.

Det var en av de mest överväldigande känslorna att gå runt den där husknuten. För där framför mig var den nu färdiga vigselplatsen. De hade fått fixa det sista samma morgon, och nu först fick jag se vigselplatsen när den var klar. Och den var perfekt. Precis som jag hade drömt om. Och där på bänkarna gjorda av höbalar, satt alla vår käraste människor. Jag kände dem alla. Jag kände kärleken från varenda en. Det var som en vägg av kärlek som slog emot mig när de alla steg upp när de såg att vi gick fram. Kunde inte titta på dem. Istället tittade jag rakt fram, på min blivande man. En snygg man i sin nya snygga kostym, med tårar i ögonen och en darrande underläpp. En rörd man som igen, precis som på övningarna dagen innan, var tvungen att titta bort för att inte börja gråta. Kan. Inte. Fatta. Hur. Gulligt.

Vi gick sakta, i slow motion, och ändå gick det fort.  Plötsligt var vi framme vid altaret. Jani kom fram och tog min hand, och så tog vi några steg fram och ställde oss framför prästen. Vi tittade på varandra, och Jani viskade mellan tänderna ”du är helt sjukt snygg”.

Slappnade lite av redan då, men var ändå så nervös under hela tiden hon, prästen, pratade. Var så rädd att jag skulle missa delen där vi ska säga något så jag lyssnade intensivt. Vet inte i vilken ordning allting har hänt men plöstligt var det dags att säga ja, eller ”tahdon” som vi beslutit oss för att säga. Hon frågade Jani först, och när det var dags för honom att säga tahdon, vände han sig mot mig, tog en lång blick och äntligen (efter vad som kändes som en evighet) sa han ”tahdon” med klar och tydlig röst. Egentligen tog det inte längre än två sekunder kanske, men det kändes rätt länge. Jag svarade tahdon såklart, och resten av vigseln stod vi bara och höll varandra hårt i handen. Så hårt. Ville aldrig släppa taget.

Plötsligt meddelade prästen att det var dags för ett uppträdande, något jag redan glömt i all nervositet. Fram trädde min kompis Emma-Sara med sin gitarr och när våra ögon möttes blev jag så rörd. Tänk att hon verkligen ställde upp med en låt. Tänk att hon gjorde det för oss. Emma-Sara har en röst likt en ängel. Och vi hade varit noga med att välja en låt var ord betyder något speciellt. Valet föll slutligen på Bruno Mars – Just the way you are, helt på grund av orden. De viktiga orden, kombinerat med en röst av en ängel, visade sig för mycket och hur jag än försökte hålla mig så började jag gråta. Fick ta fram näsduken jag hade gömt i handen och försiktigt torka tårarna.

Prästen pratade ännu en stund och så var vi plötsligt gifta. Man och fru. Jag fick min vackra vigselring som jag noggrant valt ut och vi fick vår första, perfekta, kyss som nygifta. Vigseln var över, och nu var det dags att ha roligt. Så DJ:n kickade igång Pharrell – Happy och vi tågade ut med stora leenden på våra läppar i ett hav av applåder.

Vi gick tillbaka bakom husknuten och pustade ut, äntligen fick vi prata med varandra. Medan vi väntade på att gästerna skulle ta sina platser runt bröllipsbilen sa Jani igen hur vacker jag var och vi var båda lättade över att den officiella delen nu var över. Vi skulle alltså och fotograferas efter vigseln, medan gästerna skulle få bål och få hitta sina platser inne i den gamla ladan där festen skulle ta plats.

När vi fick signal att alla var på plats så gick vi till bilen – i ett störtregn av vetekorn.Och så åkte vi iväg, lyckliga, överväldigade och glada i en fin gammal bröllopsbil med en Just Married skylt i bakfönstret.

Fotograf: Camilla Bloom

Brunch @ Dylan Arabia

Hade ledigt hela helgen och det var väl skönt för flickorna var hos oss över veckoslutet. På lördag besökte vi Lojo höstmarknad en sväng och avslutade dagen med filmkväll följt av bad i badtunna.

På söndagen åkte vi på besök till min syster, vars barn har blivit kompisar med Janis barn. Så vi hade en kort playdate innan vi skulle köra hem flickorna. När vi lämnat av flickorna hemma, var det dags för söndagsbrunch. Vi brukar alltid gå till samma vanliga (Oiva eller Mestaritalli) så nu var det dags för något nytt. Efter en google sökning hittade vi Dylan Arabia som skulle ha American Country specialbrunch just samma dag.

Brunchen var rätt billig, och maten var god. Ribs, wings, massa sallader, och röror, baguetter, fisk – åt oss igenom bufféen och var snabbt alldeles proppmätta. Ändå kunde vi inte tacka nej till efterrättsbufféen med färska frukter, gigantiska cookies, mudpie, cheesecake, lösgodis och marshmallows. Perfekt helt enkelt!

Som en blandning av Pacifico och Oiva skulle jag säga. Får tre och en halv stjärna av fem.

Instagram i Augusti

När Augusti började var vi långt borta i värmen, på bröllopsresa på Bali. Känns fortfarande overkligt att vi varit där! Vi besökte en kvällsmarknad och provade lokala maträtter, här äter Jani något som heter Sate.
En dag hyrde vi en skooter och åkte runt ön. Vi stannade i mysiga Ubud och gick på marknad, åt lunch, shoppade lite och så gick vi och tittade på olika tempel. Älskade verkligen Ubud, och nästa gång måste vi se till att tillbringa lite mer tid där.
Vi bodde på härliga Komune Resort på Keramas stranden. På första bilden ser ni Healt Hub där vi åt frukost nästan varje morgon. Och på andra bilden ser ni en av de två pooler som fanns. Ser så lyxigt ut. Ändå tyckte vi mer om poolen vid stranden så där tillbringade vi mest tid.
På skooterutlyfkten fick vi se massor av Bali. Risfält och risterasser, och så de fantastiska vulkanerna. På Bali finns många aktiva vulkaner, här på andra bilder är Mount Batur. Så häpnadsväckande. Bästa minnet från resan!
Vi avslutade bröllopsresan med några dagar i Kuala Lumpur. Hade sjukt fin utsikt från poolen. Så knäppt att ligga i en pool mitt i en storstad, omringad av skyskrapor. Härlig infintypool! Vi firade även Janis födelsedag här med finmiddag och utgång. Finaste människan!
Vår bröllopsresa tog slut och jag la upp en bild som vi egentligen tog under första dagarna, på vårt hotell i Sepang, Malaysia. Så fina solnedgångar där! När vi väl var hemma hade vi några fina dagar, och en kväll såg himlen ut som en dröm, sockervaddsmoln och rosa färger.
I slutet av Augusti besökte vi enligt tradition Blockfest, Nordens största hiphop festival. Jag klädde mig så swag jag kunde och hade det roligt. Lahti United hade överrasknings uppträdande och jag typ dog. Skreksjöng med till låten Signaali tills jag blev hes.
På Blockfest fanns det en härlig photobooth på VIP området och vi fånade oss på en rad bilder. Puss! Vi besökte Janis kompisar Tony &  Hanna och hälsade på ett gäng söta hästar som var så här nyfikna på vem vi var.
%d bloggare gillar detta: