En natt på Lemon Creek

Vad gör man när man har något speciellt som man vill fira? Jo, man kan ringa sitt favorithotell, vars personal är gudomliga och fråga om det skulle vara möjligt att boka in sig på ett rum för en natt. Sedan kan hotellets gudomliga personal meddela att det går bra, och att det är helt gratis.

12.3.2012 var det exakt 1 år sedan jag kom till Gambia och träffade Karamo. Det firade vi med att checka in en natt på Lemon Creek hotell, mitt favorithotell. Det är fantastiskt. Vi hade båda arbetsdag, så vi checkade in rätt så sent, men vi tog vår tid innan vi gick till restaurangen och åt middag där. Vi hade bara ett dygn i Lemon Creek, men det var verkligen avslappnande och vi njöt av varje minut. Vi gjorde inget speciellt, låg i den mjuka sängen och kanalsurfade bland alla internationella kanaler (detta är lyx i Gambia). Men det var kul att göra något speciellt, något annat än det vanliga. Efter en god natts sömn, steg vi upp, åt frukost, gick och beundrade hotellområdet, och så checkade vi ut. En kort vistelse, men gud så skön. Lemon Creek hotell, bäst.

Ung och dum

Usel update här, sorry. Jag är fortfarande i Gambia, fortfarande i liv. Men livet är inte alltid enkelt. Inte när det gäller känslor, och inte när det gäller att veta vad man ska göra med dessa känslor. Eller rättare sagt vad man inte ska göra. Mitt liv har varit en stor röra den senaste veckan. Nu, sakta men säkert, börjar saker och ting klarna upp. Jag vet bara inte om jag är glad över vad det klarnar upp till. Men sånt är livet, och jag får skylla mig själv. Jag visste att någon skulle bli sårad, jag visste bara inte att det skulle vara redan nu.

Förändringar kommer att ske. Förändringar måste ske. Snart.

Jag är ung och dum och har ingen kontroll över mina egna känslor.

Levande

Jag är vid liv.  vid liv. Jag är tillbaka i Gambien och jag känner mig igen  levande. Jag hade inte riktigt fattat att jag skulle åka tillbaka hit, men när flygplanet höll på att landa och jag såg de gamla bekanta ställena så kom det tårar i ögonen. Det känns nästan som om jag kommit hem.

Tyvärr är internet fortfarande lite si och så, så har nog inte så mycket möjlighet att uppdatera här innan slutet av nästa vecka. Men ni vet att jag är framme och vid liv i alla fall.

Skiträdd

Ja. Vad kan man säga när tiden går för fort fastän man skriker ”stop! stanna!”. Har gjort min sista hotellservice imorse, gjort min slutredovisning, lämnat in handkassan och diverse biljettblock, och packat ihop på kontoret. Sedan tog vi alla en välförtjänt halvledig dag och åkte hem. Har tvättat lite kläder, men har inte ens påbörjat packningen. Försöker väl dröja med det för att inte fatta att jag faktist ska hem imorgon. Alltså hem-hem, till Finland. Det enda som återstår imorgon är att hämta hotellpärmarna och lämna tillbaka bilen. Är skiträdd för imorgon. Skiträdd för att packa, för att säga adjö till Karamo, skiträdd för att åka hem. Sitter som bäst på Vineyard med Karamo, han kollar på fotboll och jag utnyttjar gratis WiFi. Fatta att jag ska härifrån imorgon, nej, jag vill inte.

Årets roadtrip

På tisdag satte Karamo, Lamin och jag oss i bilen och styrde mot Kartong.

På vägen såg vi kor (på bilden ser ni två kor.. hehe)..

och så körde vi lite fel och plöstligt körde vi ute i en torkad flodbädd. Tur så var det lågvatten..

..så vi passade på att ta en bild.

Längre fram tog vägen slut..

.. och vi var tvungna att korsa en liten ström för att komma till den ”riktiga” stranden.

Men det var det värt, en jättestor strand – helt för oss själva.

Vi passade på att ta lite bilder igen..

och samtidigt njuta av solen..

och förundra oss över hur dessa fiskemän tänkte få båtarna ner i vattnet..

annat som fastnade på bild var bl.a…

denna..

och denna..

och denna!

På vägen hem..

råkade vi utför en Gambisk trafikstockning..

och svängde in på Paradise Beach för att äta lunch..

och njuta av solen och värmen i skydd av några palmer.

En lång men belönande dag

Vintersäsongen börjar gå mot sitt slut här i Gambia. Det är rätt så lugnt och tyst, ganska tråkigt på jobb. Men igår och idag har jag minsann fått känna att jag jobbat, och gud vad jag har njutit! Det här jobbet är så tråkigt när det är tråkigt, men så jäkla kul när man har något att göra.

Igår var jag den enda på jobb, och hade massor att fixa med på kontoret med brev till alla gäster bl.a. Idag har jag pratat med många gäster på hotellservice. Vissa hade frågor, vissa ville gnälla lite, men de flesta var trevliga. Sedan har jag hållit på och fixat med några gäster som miste sitt baggage vid senaste ankomst. Har följt upp situationen dagligen, och har träffat gästerna på hotellet. Idag fick vi äntligen besked att väskan hade kommit, så jag åkte till flygplatsen och hämtade väskan. Jag hade redan innan detta bestämt träff med gästerna, men sa ingenting om väskan på förhand. Så när jag kom fram sa jag bara ”Jag tror jag har er väska” – och ni skulle ha sett gästerna! De trodde inte det var sant! De var så glada, och jag blev så glad för deras skull. De tackade mig tusen gånger och gav mig kramar. Så slutade dagen på en riktigt god not.

Ja, ibland glömmer jag det, men i grund och botten så älskar jag mitt jobb. Nu är klockan 20:00 här i Gambia och jag sitter ännu på kontoret. En lång men belönande dag.

Inspiration av en främling

Jag träffade en man nyss. Jag sitter på Senegambia hotell på hotellservice, och en man kom upp till mig och frågade om jag sett Craig, guiden för Thomas Cook UK. Det hade jag inte tyvärr. Mannen var runt 45-50. Efter en stund kom han tillbaka och satte sig snett mittemot mig, och vi började prata. Han var supertrevlig. Vi pratade lite om flyg och flygpriser till och från Gambia. Jag berättade om mitt superdyra flyg hem till Finland, och så frågade han hur länge jag skulle stanna hemma. Jag svarade två veckor och berättade att jag skulle jobba i Grekland i sommar. Det kom fram att han bott på Kos innan.

Och han pratade så varmt om Grekland, att jag började nästan lite se framemot att åka dit. Han hade bott i ett gammalt hus, utan rinnande vatten, med en vattenbrunn i köket! Ååh, gammaldags romantiken i det gjorde mig väldigt glad. (Nu önskar ju jag inte givetvis att bo i sådana förhållanden, tyvärr har jag fäst mig väldigt mycket i sådana bekväma saker som rinnande vatten och AC, men tanken var fin.)

Vi pratade vidare, och jag har nog aldrig njutit så mycket av att prata med en total främling som idag. Historierna han berättade – wow – så intressant liv han levt. Han har bott i Papua Nya Guinea, på Bali och nu skulle han bosätta sig i Gambia. Sen önskade han mig en trevlig hemresa när jag åker härifrån, och så gick han. Jag blev så inspirerad.

%d bloggare gillar detta: