Och nu?

Efter vår roadtrip, kom vi tillbaka på söndagskvällen till Nidri där jag hade ungefär 12 timmar på mig att säga adjö till alla nära och kära, och packa ihop väskorna.

Måndagmorgon körde Lorenzo mig till busstationen i Lefkada (efter många om och men, fel på bilen, otrolig storm med noll synlighet, problem med bankomaten…) där jag tog bussen 5 timmar till Athen. I Athen hade jag inte så mycket tid, så valde att ta taxi istället för buss till flygplatsen, bara för att vara säker. Flög Athen – Amsterdam – Helsinki och landade på finsk mark sent igårkväll. Där väntade mamma & pappa och vi tog midnattsmat i McDonalds (det måste man) innan vi åkte hem.

Och nu? Jag är i Finland. Efter 5½ månad i Grekland.

Random tankar från vägen

Hade lite dåligt med tid att blogga under resan, så här kommer några samlade tankar som jag skrev ner under tiden:

  • Jag tänker skriva en bok. Boken ska heta ”70 orsaker att INTE åka på en roadtrip med en Grek”. Resan i sig var fantastisk. Men att sitta halvrädd i 20 timmar och 1 000 km är inte roligt. Det var Lorenzos chef Gerasimos som körde, och var ju inte en dålig chaufför i sig… utan bara gammal och… Grekisk. Den Grekiska körkulturen är olik någon annan, det garanterar jag. De kör fort, på fel sida av vägen och missbrukar långljusen, blinken, nödblinken och tuten hela tiden. Första timmarna fick jag nästan kramp i armen då jag försökte hålla i mig med vita knogar. Hade en del ”läheltä piti” situationer längs vägen. Åh herregud vad skönt att det är över.
  • När vi kom in i Albanien fick jag en smärre chock. Jag har aldrig varit där förr, och jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Men det jag såg var… obeskrivligt. Jag kan inte beskriva hurdant Albanien var. Det enda jag kan göra är att rada upp några ord som jag började tänka på genast. Ord som Jugoslavien. Balkan. Kommunism. Fattigdom. Mongoliet. Arbetslöshet. Tyvärr var mitt första intryck av Albanien allt annat än god. Naturen är vacker, det är den. Jag tror Albanien kunde vara den ultimata vandringsdestinationen, men kulturen…folket… Jag förstår inte. Det här fick jag dock en förklaring på av Catharina medan vi hade vår girltime på Fredag. Albanien har nämligen varit väldigt avstängt. Ännu 10 år sedan var gränserna till Albanien stängda, ingen kunde åka ut från Albanien, få kunde åka in. Vilket ledde till en isolering från resten av världen, och därför hackar Albanien efter i utvecklingen. Men Catharina som rest genom Albanien mycket de senaste åren sa att man redan ser en tydlig skillnad, man ser redan hur Albanien tar fatt det de missat, men det är inte alltid så positivt för befolkningen menade hon. Det går för fort. Som tur körde vi en annan väg när vi var på väg hem, och jag fick se kusten av Albanien. En mycket vackrare, mycket modernare del av Albanien. Det gav mig ett andra, och lite bättre, intryck av landet.
  • Montenegro. Oj Montenegro. Vilken överraskning. Vilket land. Jag blev störtförälskad i landet på en gång. Montenegro är, utan att ljuga, det vackraste stället jag sett i hela mitt liv. Någonsin. Än en gång blev jag ordlös, kan inte beskriva Montenegro, det är så ofattbart vackert. Det enda jag kan göra är att rekommendera Montenegro. Res dit, och res så fort som möjligt, upplev Europas största hemlighet, ett gömt och glömt land som imponerade mig i alla fall. Minuspoäng kommer från dålig kunskap i engelska (detta är bra, det är mera äkta, men det kan vara ett problem när det inte går att kommunicera med befolkningen), dålig serviceattityd (det är fel att bedöma efter bara två dåliga erfarenheter, men som man säger, första intrycket är allt).
  • När gränsbevakningen frågade Lorenzo vad jag gör med dem, och om jag reser med dem frivilligt och hänvisade till människohandel och prostitution var första reaktionen häpnad och ilska. Men sedan övergick känslan till lättnad, respekt och tacksamhet. Tacksamhet att det verkligen har ögonen öppna för dessa problem, är medvetna om dem, och inte är rädda för att ifrågasätta dem. Jag kände mig trygg i att de faktiskt tog tid för att kolla att jag reste med dem frivilligt. Varför denna kontroll? Det är kanske aningen ovanligt att en Grek, en Alban och en Finne reser tillsammans över 5 gränser. Kanske kunde man till och med kalla det lite suspekt. Men ja, jag reste med dem frivilligt och nej,  de hade ingen som helst plan på att sälja mig som slav.
  • Poliserna i Albanien har kontroll. Poliskontroller väldigt ofta. Vi blev stannade fyra gånger i Albanien för kontroll. Vid tredje stoppet fattade jag dock att det kanske inte enbart är kontroll. För när polismannen frågade en massa frågor, och sedan gick över till att prata till oss på ett klurigt sätt förstod jag att han bara ville hålla oss kvar. Och rätt som det var stoppade Lorenzo ner handen i fickan och jag fick hjärtat i halsgropen. För jag visste precis vad som skulle hända. Lorenzo skulle muta polisen. Och det enda som är mera skrämmande än att muta en polis utomlands, är rädslan över att polisen ifråga INTE är korrupterad, tar mutan på fel sätt och vi hamnar alla i fängelset. En polismuta gone wrong är det sista jag ville ha och jag var verkligen rädd när Lorenzo räckte över sedeln till polisen. Men som tur, så VAR polisemannen korrupterad, och det enda han ville ha var en liten peng för att släppa oss vidare.

Årets Roadtrip 2012

Jag har säkert skrivit det redan tre gånger bara det här året, men nu säger jag det igen och nu menar jag det – Jag har varit på årets roadtrip! Många roadtrips har tagit plats detta år, men denna slår dem alla.

Jag blev kvar här i Grekland efter säsongen för att uppleva Grekland och vi hade tidigare talat med Lorenzo om att hans chef bett honom åka med till Kroatien för några dagar på en liten businessresa. Han tackade nej då, eftersom jag var här, men hans chef sa att jag gott kunde följa med. Så vi funderade på saken av och an, men det såg inte ut att bli någonting av hela idén.

Men så på onsdagskvällen ville Lorenzos chef prata med honom igen, så Lorenzo åkte för att möta upp honom. När han kom tillbaka frågade han ”vill du åka till Kroatien imorgon?”. Jag funderade snabbt på det, men sa fort ja, det är ju inte alla dagar man blir erbjuden en resa till Kroatien. Då var klockan tolv på natten, och starten skedde kl.04, för att få en tidig start. Vi tog oss alltså till Kroatien med bil, inte flyg. Jag vet, det låter vansinnigt, men det var otroligt smärtfritt. Och roligt. En riktig upplevelse.

Dag 1. Kl.04 på torsdagmorgon packade sig Lorenzo, hans chef Gerasimos, jag och alla våra grejjer i Gerasimos fina Ford Ranger och så åkte vi iväg. Vår färd tog oss först från Grekland till Albanien. Genom hela Albanien till Montenegro. Från Montenegro till Kroatien, och eftersom vi körde kustvägen, var vi även tvungna att köra in via Bosnia Hercegovina tillbaka till andra sidan av Kroatien. Konstigt hur Bosnia skiljer dessa två delar av Kroatien från varandra, vem i hela världen har designat dessa gränser tänkte vi.

Vi stannade många gånger på vägen för att tanka och ta oss en kaffe, stannade för lunch och middag och sammanlagt tog det oss cirka 20 timmar att köra. Distansen är inte mer än 1000 km, men eftersom vägarna här på Balkan är långtifrån vägstandarden i Norden, tog det oss otroligt länge. Men eftersom vi startade så pass tidigt, gick tiden väldigt fort och de första 15 timmarna bara flög förbi. Efter det gick tiden snigel fart och de sista två timmarna ville jag bara dö. Visserligen sov jag i bilen några gånger, och visserligen hade jag hela sköna baksätet i Forden för mig själv, men när man bara väntar och väntar och väntar på att komma fram så blir den sista tiden lite svår. Men sent på torsdagskvällen kom vi äntligen fram till Trogir i Kroatien. Där checkade vi in på ett underbart hotell ”Vila Sikaa”, en fyrastjärnors villa där receptionisten visade oss vägen till vår svit! Vad mer kan man önska sig? Hur skulle det vara med utsikt över vackra gamla stan i Trogir? Sagt och gjort.

I Trogir mötte vi upp med Catharina, Produktionmanager för Island Hopping-företaget som chartrar Gerasimos båt, båten Lorenzo jobbar på. Med henne hade vi middag brevid hotellet och gjorde upp en plan för följande dag. Medan ”pojkarna” skulle besöka en ”shipyard” strax utanför Split, skulle Catharina och jag ha lite girltime i Trogir. Dag 2, fredag, ägnades alltså åt sightseeing, shopping och girltalk. På eftermiddagen kom ”pojkarna” tillbaka och vi gick alla och beundrade de andra båtarna som Island Hopping chartrar. På kvällen hade vi middag med ägaren av Island Hopping, Catharina, en massa guider från Island Hopping och så några kaptener.

Fredagen kändes oändligt lång, samtidigt som den gick fort och nästa morgon, på dag 3, var det redan dags att åka hemåt. Vi ville ta oss tillbaka med lite mera tid, ge tid för att se oss omkring istället för att rusa från en plats till en annan. Så vi körde söderut, stannade för kaffe i Bosnia Hercegovina, besökte Dubrovnik, blev mållösa av Montenegros skönhet och så övernattade vi i staden Bar i södra Montenegro på ett stiligt hotell. Där gick vi tidigt och sova, utmattade av de två tre hektiska dagar vi haft. Tidigt på dag 4, åkte vi från Montenegro, korsade över till Albanien och tog en lång sightseeing runda som tog oss till bl.a. huvudstaden Tirana, en naturpark i bergen och ”den albanska rivieran” vid Saranda. Hela dagen körde vi omkring och bara tittade, beundrade och funderade, tills vi till sist i solnedgången körde över till Grekland och var äntligen ”hemma”. Kl.21 kom vi fram till Nidri igen och avslutade vår fyra dagars roadtrip som tog oss 2000 km genom 5 länder. Det är ett nytt rekord, även för mig, och därmed kronar jag denna roadtrip till Årets Roadtrip 2012.

Om att segla runt Joniska Havet

Innan måndagen hade jag seglat exakt en gång i mitt liv. I högstadiet på en klasskompis föräldrars segelbåt. Den dagen har jag kommit ihåg enda sen dess. Det var magiskt, och har varit sugen på att segla alltefter det. Så när jag bott en sommar på en väldigt seglings-inriktad ö, och dessutom träffat någon som seglar, föll allting på plats och jag fick en livstids chans att åka på en 6 dagars seglingstur.

Lorenzo jobbar på båten M/S Panagiota. Panagiota är en privatbåt, men hyrs ut som charter för företaget Islandhopping.com (kolla, helt fantastiska turer!) som då tar gäster på långa seglingsturer, där de alltid nu och då går i land och cyklar genom de vackra landskapen. När jag skulle åka med, skulle de åka på en tur runt de Joniska öarna. Gästerna blev upphämtade i Pireus på lördag och så seglade de iväg. Jag var ännu på jobb ända till måndag morgon, men då tog jag buss och mötte upp båten, Lorenzo och gästerna i Galaxidi, en liten by på fastlandet. Därifrån började min seglingstur.

Vi övernattade i Galaxidi och föjande dag seglade vi till Nafpaktos, en vacker liten by på fastlandet. Därifrån fortsatte färden med en 7 timmars segling mot ön Kefalonia, och på vägen fick jag se den vackra Rio Antiro bron (världens längsta snedkabelbro) som går över Korinth-viken från fastlandet till Peloponnesos. Väl framme på Kefalonia stannade vi till i både Sami för övernattning och nästa dag stannade vi till i Fiskardo. Därifrån kom vi in på bekanta områden, och vi övernattade i Nidri, seglade till Mitikas och Paleros på fastlandet. Vi skulle segla sedan direkt till ön Paxos, men på grund av dåligt väder övernattade vi i Lefkada och startade kl.04.30 mot Paxos. Det dåliga vädret varade hela färden tills vi kom i skydd av ön, och det var enda gången jag led av sjösjuka. Paxos var vackert, otroligt klart vatten. I Paxos övernattade vi och följande dag seglade vi vidare till sista stoppet – Korfu. Korfu var resans största överraskning. Så otroligt vackert, så annorlunda än Lefkas. Mera historia, vackra byggnader, helt annan atmosfär. Blev positivt överraskad och kan definitivt tänka mig åka tillbaka någongång. Det här hela låter rätt så råddigt, så lägger in en karta för att ni ska få en bättre bild av hur vi seglade under dessa 6 dagar.

Tillbaka med fötterna på fast mark

Vi är tillbaka i Nidri gott folk. 6 dagar av segling runt Joniska Havet. Fantastiskt. Mötte upp båten och besättingen i Galaxidi och seglade sedan Galaxidi-Nafpaktos-Sami(Kefalonia)-Fiskardo(Kefalonia)-Nidri(Lefkas)-Mitikas-Paleros-Lefkada(Lefkas)-Paxos-Korfu och idag seglade vi alltså hem till Nidri från Korfu.

Jag har tusen gånger tusen med nya goda minnen att dela, en hög med bilder att visa och en massa historier att berätta! Bara jag hinner. När vi kom iland gick jag genast hit (kontoret) för att läsa igenom arbetsmailen och checka in här, så ska nu tillbaka till båten och reda upp lite. Återkommer så fort som möjligt, men ni vet att jag har fötterna på fast mark igen i alla fall!

%d bloggare gillar detta: