Det går inte alltid enligt plan

Senast jag var här, på fredag, skrev jag ett inlägg om hur jag jobbade hemifrån och såg framemot kvällens lillajulsfest med företaget. Men hur gick det sen? På eftermiddagen, bara några timmar senare låg jag i sängen, fylld av ångest, nästan paralyserad och tårarna bara rann. Panikångest. Ångestattack. Är inte riktigt säker på vad det var som triggade det, men plötsligt kändes det helt. OMÖJLIGT. Att. Stiga. Upp.

Låg i sängen tills Jani kom hem, först då kände jag någonslags trygghet och kunde stiga upp. Men tårarna rann fortfarande och jag kände någonslag panik och… rädsla? Rädsla att åka hemifrån, rädsla att vara på en allmän plats, rädsla att åka tåg med främlingar, rädsla att vara social.

Om jag lärt mig något av min panikångest så är det just det, att man helt oväntat och plötsligt kan få alldeles orimliga rädslor. Ångest. Det är inte logiskt, det är en sjukdom. Det går inte alltid enligt plan när man har panikångest.

När jag hade stigit upp fick jag i mig min medicin och började sakta lugna ner mig när jag bestämt mig för att inte åka. Jani lovade en lugn hemmakväll så vi åkte bara till en lokal pizzeria och åt god pizza och köpte godis på vägen hem.

I väntan på semester och panikångesten knackar på

Trots en härlig, uppdelad vecka pga kristihimmelsfärd sitter jag och räknar ner dagar till semester. 25 arbetsdagar kvar innan fyra långa veckor ledigt. Brukar ju alltid dela upp min semester i två eller tre delar, men i år ska jag för första gången ha hela min semester i ett kör. Det blir ett roligt experiment. Blir jag uttråkad? Blir jag stressad över att jag bara har en semester och att den snart är över? Blir jag stressad om jag inte hittar på några aktiviteter? 

Är så i behov av semester just nu. Förstår inte riktigt hur jag ska klara mig i fem veckor ännu. Just nu är jag inne i någonslags period där allting tycks gå som i en berg- och dalbana. Gissar att det är panikångesten som spökar eftersom jag varit utan medicin nu ett tag. Är motvillig att börja medicinen igen, men vet inte riktigt varför. Samtidigt är det väldigt tungt med alla dessa höga toppar och djupa dalar. När allting är bra så är det jätte bra, men när allting är dåligt är det mörkt och dystert. Jag är där igen när jag hellre sitter inne än är ute. Är trött. Orkar inte bry mig om något. Knäpper hellre på Netflix än vågar känna efter hur det känns. Vill inte åka på jobb.

Den värsta frågan jag kan få och får just nu är ”hur är det?”. Jag vill inte prata om mig själv. För att kunna prata om mig själv och berätta hur det är borde jag känna efter hur det känns där djupt inne, och det klarar jag inte av just nu. Jag lyssnar hellre på andra, styr diskussionen bort från mig. Fan, jag hör ju själv att det vore dags att börja medicinen igen. Fast sen igen, vore det inte bättre att ta reda på vad som ligger bakom det hela? Men jag orkar inte ta tag i det heller.

Som tur är det fredag idag. Ska ta medicin när jag kommer hem, jag lovar, och sedan vila i helgen. Men inte för mycket. Det får jag också ångest av.

Varför ska man få ångest just när sommaren börjar? Så typiskt dålig timing. Hmm. Men innan vi hoppar över till juni är här tre bilder från Majvik, där jag deltog i en tredagarskurs under andra veckan i maj. Det var tre inspirerande dagar.

Om att leva med panikångest

Innan jul började jag förstå att det jag kände av var panikångesten som sakta kom krypandes tillbaka. Det var som om jag stod på kanten och stirrade ner i ett stort, djupt, mörkt hål. Nere i det mörka fanns allt det dåliga jag redan gått igenom en gång, och jag var så rädd att hamna där nere igen. För när man väl är där nere så ser man ingen väg upp.

Som tur visste jag vad det var den här gången, det tröstade lite. Jag visste, att trots att mörkret där nere var skrämmande, så skulle jag inte dö av den ifall jag hamnade där. För det trodde jag första gången. Jag bestämde mig ändå för att jobba för att ta ett steg tillbaka, bort från kanten och mörkret. Jag tog tag i alla hjälpmedel jag hade. Jag trappade upp min medicin med 1/4, började tänka efter mina rutiner, saker som gör att jag mår bra, började använda ljusterapilampa. Och jag måste säga att jag redan mår lite bättre. Visst, det finns ännu dåliga dagar och stunder. Men det finns mera bra dagar och stunder. Det känns som om att nu när jag vet vad det är, kan jag förlåta mig själv för vissa saker jag inte klarar av, istället för att var arg på mig själv. Och det hjälper lite. Och stödet jag fått av familj och vänner är oslagbart.

Kanske kom jag undan med blotta förskräckelsen denna gång, men det är fortfarande en lång väg kvar till att jag är tillbaka där jag var i somras eller i början av hösten.

Årets sista arbetsdag och panikångest

Årets sista arbetsdag och det är tyst på kontoret. De flesta har semester eller jobbar på distans.

Hur svårt det än är, så måste jag tyvärr medge för mig själv att symptomerna av panikångesten har kommit tillbaka. Ångesten. Oron i magen. Den hemska tanken att måsta ligga stilla på soffan en stund, eftersom det är svårt att ens sitta stilla. Luften som är för tung för att nå lungorna, och känslan av att vara andfådd. Flyktinsinkten från arbetsuppgifter som känns svåra. Arbetsuppgifter som blir till stora högar för att. jag. inte. KAN. ta. tag. i. dem. Känslan av att vela vara varsomhelst förutom just här, just nu. Svårt att somna på kvällarna. Elaka ord till mig själv. Trötthet.

Äter medicin och försöker komma ihåg övningarna vi gick igenom med terapeuten i början av året och försöker komma ihåg att göra sånt jag mår bra av. Sova när jag är trött. Göra kreativa saker. Gå på promenader. Vara lite snällare med mig själv.

Hur jag mådde ett år sedan, och hur jag mår nu

När jag skrev höstlistan i det förra inlägget, gick jag igenom höstlistan från 2016 och tittade på vad jag svarat då. Inte mycket hade ändrat, förutom det allra viktigaste, hur jag mådde då och hur jag mår nu. Den 1.9.2016 har jag varat såhär på en fråga i höstlistan.

Vad är två nya grejer du vill lära dig i höst?
Att KOPPLA AV och SLUTA STRESSA. Är så trött på mig själv som aldrig kopplar av till 100% utan går på övervarv på någotvis.

Såhär i efterhand var det här ett så TYDLIGT tecken på panikångesten som skulle dyka upp bara någon månad senare. Att jag inte såg det då? Såhär kände jag konstant då. Det var vardag för mig. Tänkte att det alltid kommer vara så, att det inte går att göra något åt saken. Ändå så skönt att det är över nu, att medicinerna hjälpt. Just nu känner jag mig bara så nöjd och fullgjord. Jag har allt jag kan tänkas vela ha. Det är inget som fattas från mitt liv just nu. Så himla härligt att känna så, äntligen.

Hur det är med panikångesten

Vi har fått en ny luftfräschare till badrummet på jobbet. Det är exakt samma doft som i badrummen på det gamla jobbet. Dit jag gick och gömde mig när ångesten blev för stor. Där jag satt och grät när allting kändes för överväldigande.  Doften på denna spray är som en direkt flashback till den dåliga tiden.  Ångestens signaturdoft. Denna doft är lika med min ångest. Doften känns bekant, men frånstötande på samma gång. Konstigt hur mycket känslor en ny luftfräschare kan åstadkomma.

Annars går det bra med min panikångest. Hade lite starkare ångest en tid i början av sommaren, och blev ordinerad starkare medicin. Skulle trappa upp intaget av medicin i två steg, men redan efter första ökningen mådde jag genast bättre så jag började aldrig äta av den starkare medicinen. Istället äter jag 1 ¼ av min mildare medicin. Är lite lättad faktiskt att jag inte var tvungen att börja äta av den starkare, tycker det finns mer spelrum inför framtiden nu. Dessutom vill jag om en tid fråga läkaren ifall jag får gå tillbaka till att äta bara 1 av den svagare medicinen. Men allt i sinom tid.

Vad jag ville få fram var i alla fall att jag mår bra nu. Riktigt bra. Trots den nya luftfräsharen.

Några rader om hur jag mår just nu

Jag har inte haft så mycket att säga den sista tiden. Jag mår bättre igen. Sedan jag böt jobb har jag endast två gånger haft märkbara symptomer av panikångest. I efterhand sett, har det alltid varit kvällen innan någon stor grej på jobbet. En viktig presentation, ett viktigt möte och så vidare. Det är väl någonslags nervositet och prestationsångest antar jag, som sedan gör att jag nästan hyperventilerar. Men jag försöker ta det lugnt, och jag har ju mediciner ifall det blir riktigt illa. Men för det mesta mår jag alltså bra. Jag är medveten om panikångesten, men lider inte av den.

Det jag lider av istället, är att jag inte har kunnat gå på gym på fem dagar pga ont i båda knän. Antar att det är överansträngning, så ska kolla om det går om med Voltaren och vila. Vill verkligen inte upprepa höstens knäproblem då varje steg gjorde ont. Så jag försöker vara snäll med mina knän. De ska ju trots allt orka bära mig livet ut.

Förutom det försöker jag njuta av våren de stunder det går, dvs mellan alla regn och snöskurar. Igår morse var det snöstorm hemma hos oss, men på kvällen sken solen och det fanns inte ett spår av snön mer. Så konstig vår det här, det blir ju aldrig varmt. Men jag tar lite promenader, går i skogen, njuter av solnedgångar och kopplar av med att pyssla där hemma.

Påskledighet och rastlöshet

Trots att det fortafarande faller små snöflingor ibland, är det vår nu. Det vet jag för att jag alltid börjar lyssna på svensk pop när det blir vår. Har haft fyra dagar ledigt nu pga påsk. Under påsklovet har vi hängt hemma, badat bastu flere dagr i rad, ätit påsklunch hos mamma och pappa, gosat med lilla baby V, gått på 7-års kalas, ätit massor av påskägg, gått på bio, städat hemma, suttit ute på trappan och lyssnat på fågelkvitter, grejat ute på gården och fällt några gamla träd, besökt Janis mamma och lekt med flickorna.

Så skönt med ledigt, och jag har försökt ta vara på all tid. Måste dock säga att jag haft svårt. Varit rastlös och fått små känningar av panikångesten igen. Inget stort, men jag känner igen symptomerna. Äter mediciner, försöker minska på koffeinen och väntar på att gå till gymmet igen denna vecka för att förbränna lite syre ur blodet och för att fokusera mig.

// 1. En morgon ute på trappan i solen och med fågelkvitter i bakgrunden // 2. Påskgåva från jobbet och en bukett gula tulpaner av min syster // 3. Jag klädde mig såhär får påsklunch hos svärmor, flickorna klädde mig i fina kattöron // 4. Bytte vedkorg till denna gamla korg som jag haft sedan länge, så tillfredsställande att göra om här hemma på våren // 5.Mammas fina tulpaner hade slått ut i hennes kök, tulpaner = vår // 6. Försökte göra ett fågelbo men det var förvånansvärt svårt, hur gör fåglar egentligen?! Stylade bilden med några hönsägg för annars såg man inte vad det var 😀 //

Jag börjar känna mig som mig själv igen

Vet ni, jag börjar känna mig som mig själv igen. Vet inte om det är för att vi lyfte doseringen av medicinen senast, eller om det är för att jag bytt jobb, men något stort börjar ändra inuti mig. Jag är glad. Jag fasar inte för att åka på jobb. Jag äter mindre mediciner. Jag har ingen ångest. Jag vaknar på morgonen och är glad för att åka på jobb. Det känns konstigt, och så normalt på samma gång. För jag börjar äntligen känna mig som mig själv. Är så lättad, trodde aldrig det skulle hända. När det var som värst, såg jag ingen väg tillbaka till mig själv och trodde jag förevigt skulle ha ångest och känna mig nere.

Det är klart ångesten kan komma tillbaka, och jag kommer säkert få något ångestanfall någon gång, men då det nu är över två veckor sen senast så känns det så otroligt skönt att må bättre.

Framsteg och djupa dalar

Jag träffade min psykolog idag. Jag gillar henne. Jag är alltid så hoppfull när jag går därifrån. T.o.m. idag då jag har en lite sämre dag, var jag glad när jag gick därifrån. Vi pratade om hur det gått sedan sist, vi gjorde en mentalitets övning och så sa hon något som verkligen tröstade mig. En helt vanlig tanke, men något jag behövde höra. Något självklart, men ändå var det en ahaa-tanke jag fick.

Vi pratade om hur det går i vågor hur jag mår. Att jag på toppen av vågen tror mig vara frisk föralltid, bara för att nästa dag slungas ner i djupet. Hon sa att när jag når toppen, borde jag istället för att tänka ”nu är jag frisk”, istället tänka ”nu är jag friskare.” För jag gör framsteg, det gör jag, men om jag tänkte på topparna annorlunda, skulle dalarna kanske inte kännas så djupa och oöverkomliga.

Något att tänka på och öva på tills nästa gång.

%d bloggare gillar detta: